Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Höger eller vänster med Sahlin?

Så snart Göran Persson utlyst en extrakongress för att utse Socialdemokraternas nästa partiledare började spekulationerna.

Annons

Att partiet skulle få sin första kvinnliga ordförande stod tidigt klart. Men vilken kvinna? Namn lanserades, ställdes mot varandra. Vissa tyckte att partiet behövde återbefästa sin vänsterposition.

Mona Sahlin, som kom in ganska sent i diskussionen, betraktades som en representant för partiets högerflank. Inom fackföreningsrörelsen mindes man hennes förslag om strejkförbud och frysta löner, andra hennes vurm för småföretagarna (”vår tids hjältar”). Och så förstås fifflet med kontokortet.

Det fanns en misstro, både personligt och politiskt, inför Mona Sahlin. Det talades om en politiker som hellre frotterade med sina kända Stockholmskompisar i stället för att underhålla partiets sambandslinjer.

Vart skulle hon föra sitt parti? I dag, tre år senare, har vi en del svar och man kan väl säga att farhågan om ideologisk högergir kommit på skam. När Göran Persson förlorade regeringsmakten fanns exempelvis inga planer på att stoppa friskolornas nästan ogräslika utbredningstakt, inga skarpa förslag om att ta itu med övervinsterna inom den privat drivna men offentligt finansierade vården. I dag finns sådana förslag. Samtidigt som den generösa a-kassan och sjukförsäkringen kommer att återupprättas vid en rödgrön valseger.

Men skatterna då, de var ju betydligt högre under Perssonåren jämfört med de beskedliga höjningar som oppositionen presenterade i maj? En politiker har anpassa sig till sin ideologiska kompass och verklighetens realiteter. Att i denna osäkra tid gå fram med kraftiga skattehöjningar för vanliga löntagare är varken valtaktiskt eller ekonomiskt klokt.

Mona Sahlin kan inte hållas ansvarig för regeringen Reinfeldts systemförändringar. Däremot kan hon kritiseras för att inte gå ännu hårdare fram mot den djupt orättvisa marknadsmodell som borgerligheten börjat införa i såväl kommuner, landsting som nationellt.

Men hon kan inte anklagas för att bedriva en svagare rättvisepolitik än sin föregångare. Och det är väl så måttstocken måste vara konstruerad, vi jämför vad vi har med vad vi hade.