Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hjem till jul

Östersund lever upp som julkalender

Annons

När jag flyttade till Östersund fick jag höra av en annan inflyttad att staden är som en levande Julkalender, nu har vi filmbevis på det påståendet. För trots att Bent Hamers juldrama inte är lika putslustigt, i stort sett skippar övertydliga moralkakor och absolut inte följer kalenderformen så ligger liknelsen nära till hands.

Handlingen kretsar kring dussintalet personer som irrar runt i den fiktiva staden Skogli under julhelgen. Men efter bara några minuter ser vi Stortorget och gamla Rahms på Storgatan som bakgrund. Det är omöjligt att inte tänka sig till det numera snöiga Östersund och jämföra filmen med verkligheten utanför. Filmteamet har verkligen lyckats fånga färgstarka, varma skildringar av den kalla miljön.

I filmens karaktärer är idyllen dock som bortblåst. Det är jordnära porträtt och sparsam dialog som gäller. Mest tragikomisk är kanske karaktären Paul (spelad av Trond Fausa Aurvåg), en strulig kille i jeansjacka som förlorat sin fru och sina barn till kostymnissen Hroar. Paul beslutar sig för att inget pris är för högt för att träffa sina barn, så han drogar Hroar när denne ska till ladugården för att klä ut sig till tomte. Iklädd tomtekostym går Paul sedan in och ger sina barn paket. Det blir däremot lite trassligt när frun vill vänslas i köket. Paul störtar ut och dumpar den drogade Hroar i en krubba i det som i verkligheten är Z-gränd.

Tragikomiken och de simpla karaktärerna är lätta att jämföra med delar av den polske filmaren Krzysztof Kieślowskis "Dekalog". I några fall segrar de goda makterna, i andra fall blir julen en symbol för den där glimmande ouppnåeliga glädjen alla försöker uppnå men få lyckas fånga och bevara.

Jag gillar "Hjem till jul", för den känns mer verklig och vettig än många andra filmer med samma tematik. Men som helhet lyfter inte skapelsen över tv-filmsnivå. Filmen är drygt en timme och 20 minuter, men känns ibland kortare. Kanske för att vi lämnas med en del öppna slut och enbart ytligt berörda berättelser.

I och med att alla samhällskikt och åldrar finns representerade tror jag att "Hjem till jul" i sann mening är en film för alla. Såväl bittra bråk och död som sexscener och kärlekshistorier ryms. Den anspråkslöst trevliga musiken känns också genomtänkt och naturlig.

Det är kanske inte den typen av film man byter bort Kalle Anka för på julafton. Men när flera berättelser kulminerar till tonerna av vacker körsång i en mässa i Gamla kyrkan är den varma julsagan fullständig.