Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hjälp varandra – det är inte svårare än så

Annons

I mitt jobb så handlar nittio procent om att fixa saker. Ringa hit och dit. Kolla om folk kan ställa upp. Höra efter om de är sugna på att vara med. Fråga om man får låna än det och än det andra. Annars kolla om man får hyra lokaler eller saker. Deala priser. Lösa logistik. Och det är inte alltid saker löser sig smärtfritt. Eller till en vettig kostnad. Eller att folk kan eller vill.

I alla fall inte om man jobbar i Stockholm. För det är ofta som jag upplever stängda dörrar och svårigheter här nere. Men problem är till för att lösas så man löser det på nåt sätt ändå.

Men de gånger jag utav olika anledningar återvänder till min hembygd slås jag alltid av hur hjälpsamma människor är och hur lätt saker går att fixa.

Jag jobbar just nu med de sista förberedelserna för en produktion uppe Härjedalen. Vemdalen närmare bestämt. Och hittills har jag inte mötts av ett enda nej eller tyvärr, det går inte. Alla frågor och önskemål som jag haft har kunnat förverkligas.

Visst, tänker ni, ringer man från ett TV-produktionsbolag så ställer folk upp. Men det är ju just det jag menar – det funkar inte alltid så. Och missförstå mig rätt, det finns massvis av positiva hjälpsamma människor i Mälardalen också, men det är en annan hjälpvilja ute i landet. Och i Jämtland och Härjedalen speciellt hävdar jag(om än något jävigt påstått).

I somras fick jag huvudansvaret för att ratta ihop en svensexa för min bästa vän, Östersundsbekantingen och gamle hockeyspelaren Stefan Düsing. Ganska snabbt insåg jag att de övriga grabbarna i mitt kompisgäng med varm hand hade lagt merparten av jobbet på mig. Jag skulle fixa boende, aktiviteter och middag. Huvva. Jag såg många samtal framför mig.

En av våra tankar var att Stefan skulle få spela en hockeymatch i hans gamla hemmaarena Z-hallen. Så jag ringde klubbdirektören och tillika Stefans gamla lagkamrat, måltjuven Kjell-Åke Kjella Andersson. Innan samtalet var min förhoppning att han skulle kunna hjälpa oss med att styra upp en liten hockeymatch. Men ett telefonsamtal senare så hade Kjella löst hela jäkla svensexan komplett med middag, ölprovning, skoteråkning mitt i sommaren och bastubad vid Storsjön.

Och det blev en kanonsvensexa med höjdpunkten som var matchen i Z-hallen. När vi anlände dit var hela hallen nedlusad med LT-löpsedlar som beskrev det prestigefyllda mötet och Stefans comeback på jämtländsk is. Löpsedlarna? Jodå, ett samtal till chefredaktör Mattson som svarade Kul. Självklart fixar vi det..

Så enkelt. Så hjälpsamt. Så roligt.

Den känslan man får av att personen i andra ändan av en telefonlur säger Jomenvisst, det ordnar jag är inte bara det positiva i att man fått hjälp med just ett specifikt problem eller fråga. Känslan ger en något mer. Det stärker en inför nästa samtal. Och nästa. Gör livet gladare och enklare.

Hjälpa varandra. Det behöver inte vara svårare än så.