Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hivsmittad: "De ska inte vara rädda FÖR mig, de ska vara rädda OM mig"

Redan som barn var hon ensam och kände sig utanför. I sitt kontaktsökande med andra människor hamnade hon i fel sällskap och ganska snabbt gick det utför för Jane. Hon beslutade sig för att välja livet framför missbruket och döden, strax efter det fick hon sina drömmar krossade. Hon var hiv-positiv. Trots det lever hon ett förhållandevis bra liv i dag med sina husdjur i Brunflo.

Annons

Jane Nygren har alltid känt sig ensam och utanför. Hon blev mobbad och slagen både i och utanför skolan och hemma var situationen allt annat än bra.

– Mamma slängde ut pappa för att han söp upp alla pengar och nästa gång jag var nära honom var när han låg i kistan. Jag grät så att kyrktaket höll på att lyfta, säger Jane.

Janes mamma kämpade på med dubbla jobb och var borta mycket. När Jane var tio år blev hennes storasyster mördad av sin make och deras gemensamma barn sattes i fosterhem och försvann ur Janes liv. De var i samma ålder och hade umgåtts mycket.

Saknaden efter pappan, sorgen över folk som försvann och mammans oförmåga att visa känslor gjorde att Jane kände sig ensam. I ett försök att passa in någonstans hamnade hon helt fel. Redan som 11–12-åring började hon sniffa lösningsmedel. Senare kom de tunga drogerna in i Janes liv och som 17-åring var hon fast i ett missbruk. Under 12 års tid missbrukade hon tunga droger och de sex sista åren var hon fast i ett heroinmissbruk och ett leverne där hon blev knivhuggen, knuffad ut på tågspår och misshandlad.

Den 12 juni 1984 tog Jane sitt livs viktigaste beslut.

– Helt plötsligt gick det upp för mig, jag ville inte dö. Folk dog som flugor runt omkring mig och jag kände att jag ville inte vara med längre, säger Jane.

Jane flyttade från Stockholm och lades in på behandlingshem i Rätansbyn där hon blev drogfri. Månaderna gick och varje kväll tittade de inlagda på Rapport för att hålla sig uppdaterade om vad som hände i omvärlden. På Rapport fick de höra om den då nya sjukdomen hiv och sommaren 1985 beslutade personalen att alla inlagda skulle hiv-testas. Tre fick beskedet att de var bärare av infektionen och Jane var en av dem.

– Hade inte jag varit på behandlingshemmet och varit nykter i 14 månader hade jag säkert tagit en överdos heroin, säger hon med blanka ögon.

Jane höll sig borta från drogerna och försökte vara stark. Den första rejäla dippen kom när hon pratade med elevjouren, dit de kunde vända sig om de hade problem.

– Det var en kille som var jour och jag gick in och pratade med honom. Det här låter lite löjligt, men han hade en barnängen tvål med en liten bebis på. Då insåg jag att jag aldrig kommer att kunna få barn. Min dröm var en liten röd stuga med vita knutar, motorcyklar, katt, hund, en bil och barn. Det där med man hade jag glömt bort för jag hade blivit så illa behandlad av män, men det var det jag hade tänkt. Jag ville ha barn, säger Jane.

– Jag trodde att jag hade gjort det bra för min del i det här att överleva, sen att helt plötsligt sitta i dödens väntrum varje dag var förödande, fortsätter hon.

Jane var inlagd på behandlingshemmet i två år och läste sedan in ekonomisk linje på komvux. Hon vågade aldrig berätta för någon om sitt förflutna, varken under studietiden eller i arbetslivet.

– Jag ville inte berätta att jag varit missbrukare och definitivt inte att jag var hiv-bärare. Jag ville att människor skulle lära känna mig för den jag är och inte för det jag råkat ut för tidigare under mitt liv. Jag ville inte bli dömd för det.

Trots att Jane inte har varit öppen med att hon är bärare av hiv tidigare har hon ändå fått stå ut hån och hot på grund av infektionen.

– På något sätt hade det kommit ut att jag hiv-smittad. Ungdomar har skrikit hiv-Jane till mig, äldre personer har kallat mig för "din jävla smitthärd", de har sagt "stick härifrån", "ta livet av dig", "dra tillbaka till Stockholm". "Din jävla aidshora" har jag blivit kallad. Och en nära vän kallade mig för aidsarsle, men då tog den lilla kärlek jag hade kvar för honom slut.

Även inom vården har hon stött på problem på grund av sin hiv-infektion. Hon minns särskilt när hon skulle ta en p-spruta på vårdcentralen i Torvalla 1987. P-sprutorna tog hon för att hon inte skulle få mens.

– Jag ville inte riskera att utsätta någon för blod som kunde smitta. Första gången jag skulle ta en spruta hade jag varit på apoteket och hämtat ut en ampull som man skulle. En sköterska kom in och pratade lite först och sa sen att hon bara skulle hämta en spruta. Då sa jag att hon behövde handskar också eftersom jag har HTLV3, som hiv kallades på den tiden. Det var vad man hade sagt till mig på infektionskliniken, att det räckte med handskar. Då sprang sköterskan ut och stängde dörren, säger Jane.

Kvar på rummet satt Jane och väntade i 20 minuter och hade ingen aning om vad som var fel. När sköterskan sedan kom tillbaka hade hon tre kollegor med sig.

– De hade skyddskläder från topp till tå, med blåa sockor, handskar och visir. De såg ut som rymdmänniskor. Då tänkte jag "åh, herregud är jag så här hemsk? Är det så här farligt?". Det var jättejobbigt, säger Jane.

Jane började äta bromsmedicin i början av 90-talet och i samma veva fick hon ett provsvar som hon trodde skulle bli hennes sista.

– Mina t-hjälparceller var i princip obefintliga och hivsmittan hade stigit långt, långt, långt över max. Då var jag så säker på att jag skulle dö. Det var bedrövligt och jag var väldigt deppad efter det. Sen var det bara att gå till jobbet och göra det jag skulle, säger Jane.

För tjugo år sedan var det Janes mediciner som styrde hennes liv. De skulle tas på exakta tider annars hade de ingen effekt. I dag tar hon två tabletter om dagen och kan leva ett någorlunda normalt liv. Och även om det inte är läge för det just nu så kanske hon vågar sig ut på dans igen i framtiden.

– Just nu tycker jag att det blir för komplicerat. Tänk om jag skulle gå ut på dans och träffa en trevlig kille, och sen skulle han bjuda mig på restaurang eller teater. Nu fantiserar jag bara, men det vore roligt om någon bjöd ut mig. Tänk om jag börjar gilla honom och han börjar gilla mig. Då måste jag dra hela historien och så säger han kanske "fy vad du är värdelös jävla knarkare". Då kommer den där ångesten över att jag inte är som alla andra, säger Jane.

Trots alla motgångar och krossade drömmar som Jane har haft i sitt liv lever hon ett hyfsat bra liv i dag. Hon trivs i lägenheten i Brunflo där hon bor tillsammans med fem katter och tiken Kikka. Eftersom hon aldrig fick några egna barn ser hon djuren som sin familj. Nu vill hon att bärare av hiv ska accepteras och att man ska våga prata om infektionen.

– Det handlar inte om smittorisk och bromsmediciner. Människor ska inte vara rädda för mig, de ska vara rädda om mig. De måste vara säkra på att de inte är förkylda eller bär på andra smittor om de ska träffa mig. Det är faktiskt de som ska tvätta händerna och hålla sig rena och fräscha för det är jag som är överkänslig.

– Det ska absolut inte vara tabu att prata om hiv.