Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hindenburg

Sound Of A Birth (Misty Meadow Records)

Annons

Betyg: 3 Det var dags att ta steget. Från cover, eller som medlemmarna själva hellre uttrycker det, tribute-band till en av rockhistoriens allra största rock'n'roll akter, Led Zeppelin. Debutalbumet med tio alldeles egenhändigt hyvlade låtar på det av medlemmar alldeles egenhändigt drivna skivbolaget Misty Meadow Records känns också helt naturligt som nästa steg i den här totalt passionerade rock'n'roll sagan.

Efter segern i Sweden Rock Tribute i somras så förmodar jag att Fredrik Björns, gitarr, Bengt-Anton Runsten, sång, Erwin Marklund, trummor, och Erik Wennergren, bas och munspel, bara ville gå vidare med sin egen musik för att få utlopp för den kreativitet som bubblar inombords.

Ett naturligt och nödvändigt steg för ett band med unga och mycket talangfulla musiker. Men med ”Sound Of A Birth” så har dom inte riktigt klippt navelsträngen med rockhistoriens förflutna. Men det var förmodligen heller aldrig varit meningen? Bengt-Anton sjunger även fortsättningsvis stundtals nära och starkt influerad av Robert Plant och Fredriks gitarrspel doftar både Jimi Hendrix, Jimi Page och ytterligare ett gäng stilbildare från det förflutna. Och egentligen är det bara att kolla in killarnas outfit på CD-omslaget för att förstå från vilken musikalisk era man tar avstamp från.

Debutalbumet är som att sätta sig i tidsmaskinen som tar raka spåret tillbaka till 70-talet när bluesbaserad och experimentell rock var det som gällde.

Hade kvartetten gjort det här på tidigt 70-tal så hade albumet lätt kunnat döpas till ”Birth Of A Sound”.

Men nu är soundet redan skapat och debuten har sina små repor i retrolacken just på grund av det. Kanske för att man inte fullt ut lyckats göra sig helt fri från sina förebilder och bitvis fortfarande låter tributeband. I ett knippe som slowbluesdubbeln ”What Is Real” och ”We Always Hide”, akustiskt färgade ”Past Long Gone” och klassiskt bluesfunkiga ”Take Me Where I Wanna Go” slår också ekot från förr igenom, men på ett lite annorlunda sätt.

För där dominerar de fyra killarna från Östersund starkt på sina egna villkor. Att den balansgången är mycket svår har tusentals och åter tusentals band innan Hindenburg fått erfara. Men det är förmodligen bara en tidsfråga innan Hindeburg löst den knuten.

”Debutalbumet är som att sätta sig i tidsmaskinen som tar raka spåret tillbaka till 70-talet när bluesbaserad och experimentell rock var det som gällde.”

Mer läsning

Annons