Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Het jazz. Och 45 graders värme.

Solen som ett eldklot. Luften som en blåslampa. Termometern visar plus 45 grader.

Annons

– Det var värre i förra veckan, då hade vi 52 grader, säger chauffören när jag hoppar in i en luftkonditionerad taxi på Eilats flygplats.

Jag är på väg till Red Sea Jazz Festival, den 24:e i ordningen, men varför i herrans namn behöver den arrangeras när det är som varmast här vid Röda havet, undrar jag.

- Het jazz, skrockar chauffören. Och het jazz ska det bli: 32 konserter under fyra kvällar och nätter med Israels jazzelit och många världsstjärnor på plats.

Trumpetaren Dave Douglas inleder med sitt Brazz Ecstasy och hettan stiger till nära kokpunkten. Vibrafonisten Stefon Harris och hans New York-band Blackout bjuder på en lika het konsert med rakt igenom improviserad musik. De följs av den etiopiske saxofonisten Abate Berihun och hans kvartett med en återklang av John Coltrane.

Sent på natten äntrar den 75-årige brasilianaren Hermeto Pascoal scenen och fram till fem på morgonen är det jam session med alla musiker som framträtt tidigare under kvällen.

Jag brukar vara uthållig när det gäller jazz, men här är jag nära att knäckas. Av hetta och sena nätter.

Men festivalplatsen är fantastisk. Tre konsertlokaler uppbyggda av containrar i Eilats hamn. Bakom scenen ligger lastfartygen ankrade. En stjärnhimmel ger extra scenljus.

Mest har jag bespetsat mig på vibrafonisten Gary Burtons återkomst på jazzscenen. Och visst, Gary Burton är på spelhumör och ger en skönsvängande konsert med sin nya kvartett.

Men den som sätter alla jazzveteraner på plats under denna den 24:e jazzfestivalen i Eilat är en 16-årig kanadensisk tjej som heter Nikki Yanofsky. Hittills okänd för de flesta, men definitivt ett namn att räkna med.

Nikki lär ha sjungit jazz sedan hon var 12 och nu framträder hon med en sagolikt bra kvartett och en klassisk jazzrepertoar som knyter an till de riktigt stora förebilderna. Må vara att Nikki vid 16 års ålder inte kan ha den livserfarenhet som fick Billie Holiday att göra sin odödliga God bless the child eller Ella Fitzgerald sin Lullaby of Birdland, men Nikki gör klassikerna på sitt sätt, chosefritt och uttrycksfullt. Helt makalös är hon på scatsong, jag tror aldrig jag hört någon bättre!

Lägg alltså namnet Nikki Yanofsky på minnet! Den internationella jazzscenen kommer att vara hennes många år framöver.

För att svalka mig efter de första dagarnas intensiva hetta på och utanför jazzscenen gör jag en jeeptur upp i bergen utanför Eilat. Här på 800 meters höjd blåser det en behagligt svalkande vind. När soldiset skingras kan man blicka ut över fyra länder; förutom Israel, Jordanien, Egypten och Saudiarabien.

Eilat är en ung stad med urgamla rötter. Kung Salomo lär en gång ha byggt sin flotta här. Och under århundraden var det här en korsväg för pilgrimer till Mecka och Medina. Men det var inte förrän efter staten Israels tillkomst 1948 som en bosättning etablerades här i modern tid. Den bosättningen har nu vuxit till en stad på 60 000 invånare

Eilat är en viktig hamnstad för Israel och ett centrum för turismen vid vad man brukar kalla Röda Havets Riviera. Med ett 50-tal hotell och 12.000 bäddar har Eilat mer än en fjärdedel av Israels totala hotellkapacitet.

Men ska det gå att utveckla Röda havets riviera, som även omfattar Aqaba i Jordanien och Taba i Egypten? Israel, Jordanien och Egypten har samma intresse av fred och stabilitet i området för att kunna utveckla turismen. Men har de andra grannarna det?

Idag är det huvudsakligen israeler som turistar i Eilat, särskilt den här tiden på året när termometern gärna håller sig över 40-strecket. Betydligt behagligare är det i januari-februari med ca 25 grader. Då blir Röda havets riviera ett resmål även för nordbor. Möjligen kommer jazzfestivalen i Eilat att få en pendang just i februari. Svalare väder - men lika het jazz!