Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Het hösthappening där publiken var med på noterna

Hösthappening bjöds på Storsjöteaters studioscen med bluegrass och old time-musik i regi av klubb SAM.

Annons

Kvällen inleddes med ett set av Karla-Therese Kjellvander tillsammans med Rock Ridge Brothers. Det är stilrent, det är rätt och riktigt och det känns äkta och genuint, men det blir dessvärre lite förutsägbart efter en stund. Jag hade nog hoppats på lite med energi i uttrycket. Kanske berodde det på att det var svårt att höra texterna och bristen på mellansnack gjorde att scenutstrålning uteblev. Det blev för min smak för lojt helt enkelt. Starkast blev för mig paret Kjellvanders duett, där vi fick njuta Christians säregna och intressanta röst tillsammans med Karla-Therese och den låten berörde.

I set nummer två äntrade Blue Mountain Boys scenen och plötsligt fanns energin där. De har kul när de lirar. Visst det är inte klockrent hela tiden i stämsången och rösterna nasala så det räcker och blir över emellanåt, och basen känns ibland lite väl muskulär i ljudbilden. Och visst är det oortodoxt att sjunga bluesgrass på svenska och många gånger med direktöversatta och redigt yxiga texter. Men kul är det och det känns faktiskt som en förnyelse av genren. De informativa och personliga mellansnacken och att alla fyra bjuder på sig själv gör att publiken direkt är med på noterna. En styrka är också spelarnas genrekunskap som gör att de med lätthet använder sig av pastischer från annan musik som gör det hela lite oväntat intressant. Sångaren och gitarristen Fredrik Mårtensson säger Är man inte bäst får man vara originell, och det kan ju förvisso var sant men man kommer rätt långt med det!

Avslutande set bjöd Rock Ridge Brothers på. Massor med energi och kompetens strömmar mot publiken, riktigt, riktigt bra. Det är välrepat, det är rutinerat, det är kul och det är traditionsfyllt. Flyhänt spel både på fiol och banjo, stadigt grundat basspel och underhållande mellansnack. Det är underbart att se fyra så tighta spelare som utstrålar sådan lust inför uppgiften. Som grädde på moset fick publiken till sist ta del av alla kvällens musiker på scenen tillsammans i två låtar.

Sympatisk med genren är den väldigt lagoma ljudnivån, där ljudet av lätt förstärkta instrument och sång blandas med det akustiska ljudet. Sen vart den tydliga gränsen mellan old time-musik och bluegrass går blev jag efter kvällen inte direkt klokare över, men efter en kväll som denna är det nog en brist jag kan leva med.