Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hennes ben hade kunnat räddas

Hon sitter i sin rullstol och med sonen, snart ett år, i knäet. Ögonen är ledsna men sonen får henne att le ibland.

Det var inte så här hon hade tänkt sig sitt liv som mamma.

Annons

Ändå klarar hon av att sköta sonen själv nu. Det är "bara" benen som inte fungerar. Men hon sticker inte under stol med att hon är bitter och har så mycket ångest.

– Trots att jag var ett vrak när jag lämnade sjukhuset, har ingen hört av sig. De har inte ens sagt att det var synd det som hände. Vi har inte fått någon krishantering, det hade vi behövt, konstaterar kvinnan.

Hela familjens drömmar och framtidsplanering med studier och jobb har förändrats drastiskt.

Eller som sambon uttrycker det.

– Det har varit det bästa och det värsta året i mitt liv – samtidigt.

Personalen på Östersunds sjukhus tog inte den 23-åriga kvinnan på allvar när känseln försvann från midjan och ner. Hade de gjort det, hade hon kunnat gå i dag.

Nu fick hon vänta i sex timmar innan en röntgen gjordes som konstaterade en blödning i ryggraden - men då gick inte hennes ben att rädda. Hon är förlamad för resten av sitt liv.

Det var mycket som gick fel på Östersunds sjukhus en dag i maj förra året. LT har tidigare berättat om en lex Maria anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som sjukhuset gjort kring händelseförloppet.

Det här är den 23-åriga kvinnans egen berättelse.

Allt började i slutet av mars, fyra veckor efter det att hon hade fött sin son med akut kejsarsnitt. Hon kom in till akuten med svåra buksmärtor som visade sig vara en gallstensutlöst pankreatit, en inflammation i bukspottkörteln.

Hon vårdades på intensivvårdsavdelningen och fick kontinuerligt ryggbedövning för att lindra smärtan. Efter en tid upptäcktes en böld i bukväggen och det blev operation. Som om inte det vore nog upptäcktes blodproppar i lungan.

Hon behandlades med antibiotika och piggnade på sig så pass att hon ville åka hem på permission.

– Äntligen skulle jag orka åka hem till min sambo och min son som jag knappt hunnit lära känna, säger hon.

Men hon hade ont i ryggen och smärtan ville inte riktigt släppa. Hennes mormor hämtade en rullstol. På vägen ut från sjukhuset kom illamåendet, men hon satt inte detta i samband med ryggsmärtan.

Hon blev allt sämre på vägen hem, en resa på fem-tio minuter. Smärtan bara ökade – hon måste tillbaka till sjukhuset.

Väl framme på parkeringen började hon få svårt att koordinera benen. Väl uppe på avdelningen lade hon sig på sängen och bad om hjälp. Efter en stund kom sjuksköterskan med smärtlindring. Då kände hon hur benen somnade.

– Vi ringer efter hjälp och förklarar vad som hänt, två gånger ber både jag och min mormor om att de ska hämta en läkare. Men ingen kommer. Mormor blir till slut frustrerad när domningarna tilltar och skyndar mot expeditionen där hon kräver att en läkare eller narkosläkare ska komma omedelbart, berättar 23-åriga kvinnan.

– Efter lång tid kommer en AT-läkare, jag är väldigt rädd för att bli amputerad, säger hon vidare.

Läkaren och en sköterska hjälpte henne på sidan och kontrollerade instickshålet till ryggmärgsbedövningen. Nu kom känseln tillbaka och trycket lättade.

– Redan där borde de ha gjort en koppling till att det kunde vara en blödning. I stället sa läkaren lite skämtsamt "jaha, jag får avboka den där amputationen då". Jag togs alltså inte på allvar.

Nästa gång domningarna kom tillbaka ringde hon efter hjälp för att bli vänd på sidan. Men den här gången återkom inte känseln i benen.

Då var klockan 16.00 och sköterskorna lämnade henne. Fyra timmar senare berättade personalen att hon ska göra en magnetröntgen.

– Vid en blödning som trycker på ryggmärgen är tiden kritisk, har jag fått läsa mig till. Nu har det gått mycket tid till spillo efter de första tecknen på att ryggbedövningen kan ha orsakat skada, säger kvinnan vidare.

Ytterligare någon timme passerade, då tog sköterskorna henne till intensiven, utan att förklara varför. Väl där hörde hon personalen säga "Vem följer med henne till Umeå?"

– Då berättar de att jag fått en blödning och måste opereras genast. Väl i Umeå märker jag att de reagerar på att det har gått så lång tid. "Varför lät de inte rönta dig redan klockan 16.00?" var frågan. Då hade jag haft goda chanser att klara mig.

Nu börjar nästa kamp – att få ersättning från försäkringsbolagen. Patientförsäkringen har sagt redan sagt nej, så det beslutet ska överklagas.