Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hemplatsens hemligheter

/
  • Clara Bodén står bakom filmen och utställningen som visas på Exercishallen norr till och med måndag.

Annons

Det är mellandagar. Hemvändarnas hemliga högtid.

Någon skriver en insändare i Värmlands folkblad där han uppmanar tidningens filmkritiker att ljuga om han nu inte tycker att Ulf Malmros "Mammas pojkar" är värd mer än en tvåa. En rolig film från Värmland är värd en fyra, helst en femma.

Det är samma idéer som Clara Bodéns filmprojekt med tillhörande utställning "Lägenhet + bil + allt jag har och äger" diskuterar. Något blir automatiskt mer eller mindre värt för att detta något kommer från en viss plats.

Sveg, Strömsund, Svenstavik, Jämtland, Stockholm, Oslo.

Att flytta hem är att ge upp. Då får man räkna med att bli ifrågasatt. Jag har också gjort det, flyttat hem till Östersund. Fått frågan varför. Märkt att jag gärna vill förklara att jag även bott på andra ställen när någon frågar var jag kommer i från. Tänkt en hel del på varför jag gör så.

Utställningen på Exercishallen norr, som bara pågår till på måndag, handlar om platsens betydelse. När jag intervjuade filmaren Clara Bodén för LT i höstas pratade hon om platsen som accessoar, som betydelsebärare: "... är det här något som klär mig liksom?"

Men när jag går runt i utställningen och ser utställningsversionen av filmen hittar jag andra tankar och andra svar. Jag läser de korta citaten ur samtalen med unga människor runt om i länet och lyssnar på intervjuklippen framför fotografierna av välbekanta motiv: de ensamma fotbollsmålen, björkdungen, rörelseoskarpa granar utanför en bilruta, en dimmig äng med vita moln av hundkex. Och jag tänker att platsen inte bara blir en accessoar, en betydelsebärare. Platsen blir ett svar på frågan vem är jag? Det är därför den blir så viktig.

Och när man, som Claras berättarröst säger i filmen, kan byta plats lite hur som helst, varför ska man nöja sig? Men varken film eller utställning ger några entydiga svar. De halvt bortvända figurerna i Ronja Svenning Berges svartvita renlinjiga tryck som svävar en bit ovan marken blir till en bild av det svårfunna i projektet som jag uppskattar.

Här finns inte de exakta svaren. Men det är en plats för reflektion. Det oskarpa i filmens bildspråk, bildrutor som är som tagna i ett inte planerat här och nu förstärker filmens ärlighet. Liksom speakertexterna som inte är perfekt inlästa, utan tar om, prövar, liksom smakar på ord och uttryck. Cicely Irvines musik bygger rymd.

Det ärliga sökandet och de många motstridiga och ofta oväntade svaren ger tanken motstånd. Här finns inte bara de bilder vi är så vana vid att se, där alla vill flytta, här finns också motbilder som nyanserar och ger komplexitet. Som citatet: "Jag skulle inte vilja bo i en stor stad i hela mitt liv. Skulle känna mig fruktansvärt instängd och självmordsbenägen". Som besökare får vi själva vara med och hitta våra egna svar. Men det viktigaste är ändå inte svaren. Det är att få ett rum att reflektera i.

Mer läsning

Annons