Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Helmer Grönlund

Ibland önskar man att tiden för länge sedan skulle ha stannat.

Annons

Stannat under en tid då man var runt 10 år, satt i sportstugan med farfar och farmor och spelade poängpoker. Stannat under en tid då han fortfarande såg vad som stod på spelkorten, stannat under en tid då sjukdom, sorg och död inte var förankrat i verkligheten.

Farfar, vi alla trodde att han var odödlig, men vi visste att han inte var det. Därför är det en chock fast ändå inte, att han är borta.

Jag vill inte åka tillbaka till lägenheten där han och farmor spenderat halva sina liv. Jag vill inte åka tillbaka och se hans tomma säng, hans rullator som inte längre är i bruk, fåtöljen han aldrig mer kommer sitta i. Jag vill inte se hans plats vid köksbordet utan hans närvaro.

Han har gett massor av fina minnen. Minnen fyllda av kärlek, glädje, men också sorg. Jag tänker på alla fina stunder i sportstugan med fika, kortspel och tv-tittande. Jag tänker på alla fantastiska berättelser han delade med sig av – om hur han tjänstgjorde vid finska gränsen under andra världskriget, om den gången han räddade n' Henry Jonas Jons från att drunkna i övre Oldån. Hans berättelser berörde mig då, och berör mig nu. Det känns så fantastiskt att få ha tagit del av dem.

Men jag minns också hans sista jul. Han bad mig komma in till rummet och sätta mig bredvid honom i hans säng. Han förklarade lugnt och stillsamt för mig: "Det här blir min sista jul". Redan då var han på väg att säga farväl. Jag nickade och instämde, men jag trodde inte på honom – många jular var ju hans sista jular.

Den sista stunden vi delade tillsammans var sex dagar innan det skedde. Han låg i sin sjukhussäng, något blekare än vanligt – annars kändes allt sig likt. Han var trött, men klar i huvudet. Kvällen innan hade pappa vunnit med hästen på travet, ÖP och LT hade skrivit om det och jag läste upp artikeln för honom. Han tyckte det var så roligt, han skrattade och var glad. Jag gav honom chokladen han tyckte så mycket om, och sedan vatten eftersom chokladen gjorde honom törstig. Sedan tog jag hans hand, och sa "vi ses snart" utan att mena det. Sedan sågs vi aldrig mer.

Nej sluta skoja nu. Farfar kan ju inte dö. Låt honom bara komma hem istället, komma hem så vi kan åka till sportstugan, spela kort och inte tänka på vad verkligheten har att ge.

Veronica Grönlund, barnbarn