Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hellre rik och frisk...

Annons

Klasskillnader kan ta sig många uttryck. Några exempel:

Dubbelt så många låginkomsttagare som höginkomsttagare dör i förtid av sjukdom. Högskoleutbildade lever i genomsnitt fem år längre än de som bara gått i grundskola. Psykisk ohälsa är 70 procent vanligare bland barn till låginkomsttagare än bland barn till höginkomsttagare. Lågutbildade kvinnor använder tre gånger mer lugnande medel och sömnmedel än högutbildade kvinnor.

Listan över socialt och ekonomiskt grundade hälsoskillnader kan göras hur lång som helst.

Sverige är ett klassamhälle på hälsoområdet. Och skillnaderna ökar. Ohälsotalen är mycket högre i glesbygd och i utsatta områden runt storstäderna. Trots det är vårdresurserna ofta mindre där än i rika områden där befolkningen är friskare.

Hälsoklyftorna ökar samtidigt som kraven höjs för att bli "anställningsbar". Var tredje arbetsgivare kräver god hälsa hos den de ska anställa. Det räcker inte att vara frisk i största allmänhet, ofta gäller det att vara vältränad för att ha en chans att få jobbet. Anpassningen till arbetsgivarnas krav har gått så långt att arbetsförmedlarna har börjat klassa övervikt som ett funktionshinder.

Världshälsoorganisationen, WHO, har uppmanat sina medlemsländer att ta fram program för att minska hälsoklyftorna. Den svenska regeringen har visat ljumt intresse. Kanske för att ojämlikheten i hälsa så obarmhärtigt avslöjar en politik som konsekvent ökar klyftorna mellan fattig och rik, mellan män och kvinnor, mellan stadsbor och glesbygdsbor.

För att verkligen nå resultat krävs en politik som jämnar ut skillnader i lön, makt, inflytande och arbetsvillkor. Här någonstans börjar frågan bli obekväm. För många parametrar. Jobbigt. Bäst att betrakta ohälsa som en privat livsstilsfråga. Något som går att åtgärda genom käcka kampanjer.