Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Helena Jonssons VM-guld är en bragd

Annons

Y Jerringpris, Bragdguld och hela baletten?

Är det vad Helena Jonsson har att vänta av fortsättningen på detta år?

Nomineringar och listor är nu vad de är och ska inte alla gånger tas för bokstavligt, men jäklar vad jag kommer att skrika i högan sky om Helena inte ens skulle bli nominerad.

Ta det här med bragd.

Vad är det om inte en bragd att i den vanskligt svåra sporten skidskytte under vanskligt svåra yttre omständigheter inleda med att skjuta två bom i första liggande skyttet och därefter under svår stress och under stor nervpress skjuta fullt?

Ta förresten det här med hemkomst till Östersund också. (En hemkomst som dröjer på grund av att skidskyttecirkusen direkt efter VM drar vidare till Kanada, mellanlandar i Trondheim och sedan (så är i alla fall planen) avslutar med tävlingar i Ryssland).

Jag är absolut ingen vän av att det skickas ut blomsterförsedda delegationer och mediauppbåd i tid och otid när någon idrottshjälte landar på Frösön, men ska det ske någon gång ...

... så ska del väl ske när denna fantastiska idrottstjej som aldrig skulle drömma om att yttra ett kaxigt ord eller att snäsa av någon påflugen supporter kommer hem.

Att det kommer att ske långt efter det att bragden (eller bragderna) skett må vara hänt.

Tjejen ska hyllas. Punkt.

Vad då hem, invänder någon. Helena tävlar ju för Sollefteå och kommer från Helgum utanför Sollefteå.

Visst. Men hon bor sedan länge i Östersund tillsammans med sambo David Ekholm och har nyligen i en intervju här i LT slagit fast att hon och David trivs så bra att dom kommer att bo kvar här även efter karriären (som hon också hotade med skulle ta slut om sex år när hon fyller 30).

Hon bor i Östersund. Hon tränar och har utvecklat sin skidåkning något alldeles enormt i Östersund och hon pluggar i Östersund.

Böckerna är fortfarande med henne på touren, tentorna har klarats av i planerad takt och det skulle inte förvåna mig det minsta om hon redan i dag mellan träningar och andra skidskytteuppgifter borrar ner blick och näsa i någon för oss vanliga antiräknenissar helt obegriplig kurslitteratur.

Om jag ska kunna komma på något som är fel med Helena så skulle det i så fall vara att hon är så ödmjuk och så blygsam att hon knappt ens för sig själv inser hur stort det hon presterade i VM:s jakstart är.

Och ett sådant fel är ju knappast svårt att ha överseende med.

I det fallet är hon för övrigt lik sina stora svenska föregångare, Magdalena Forsberg och Anna Carin Olofsson-Zidek.

Herregud vad snart sagt alla andra sporter måtte drömma om att någon gång i detta århundrade eller nästa få förfoga över ett gäng så fantastiska idrottstjejer och förebilder.

Bäst av allt är att skidskytte-VM sannerligen inte är över ännu.

Mer kan komma från Helena, från Anna Carin (som jag fortfarande tror stenhårt på) och från Ferry och Bergman även om de senare var ute lite väl mycket och vinglade i sprintloppet.

Hur det ska lösas vet jag inte, men helt klart ska det, måste det, lösas.

Alltså knuten om förlusttäckning för världscuparrangemang i skidskytte i Östersund.

Framsynt av Östersunds kommun var det att satsa på stadion och satsa på andra sätt så att det blev möjligt att få både världscuptävlingar och VM.

Kort- och trångsynt skulle det vara att inte se till, finanskris eller inte, att det blir en fortsättning. Fula skamfläckar som den ryska dopningsaffären har i varje fall ännu inte förändrat skidskyttets temperatur från glödhett till någon svalare beteckning på värmeskalan. Z

Mer läsning

Annons