Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hela världens förebild

Annons

Vad säger man om en person som efter 27 års fångenskap återvinner sin frihet, fortsätter politiska förhandlingar med samma regim som låste in en och sedan leder sitt land till de första demokratiska valen? Dels säger det allt om Nelson Mandelas storhet, dels säger det något om värdet av de principer han kämpade för: demokrati, jämlikhet, allas lika värde.

Att protestera när en kollega fäller en nedsättande kommentar om en tredje person blir liksom lite lättare när man tänker på Mandela. Kunde han överleva 27 år i fängelse, kan vi andra uthärda lite dålig stämning i lunchrummet.

Berättelsen om Nelson Mandela handlar inte bara om fånge 466/64 som blev president i det befriade Sydafrika. Det är också en berättelse om ett land som institutionaliserade rasism och fysisk rasåtskillnad – och som sedan rev ner de förhatliga strukturerna.

Redan 1905 utarbetades en formell segrationspolitik (native policy) i Sydafrika som under de kommande decennierna stegvis skärptes. Mandela hade till exempel bara University Collage of Fort Hare som alternativ för sina högre studier; vid alla andra universitet nekades svarta studenter tillträde. Apartheid uppstod inte över en natt, lika lite som det avvecklades i en handvändning.

Avgörande för dess upplösning var kampen inom motståndsrörelserna, där ANC hade en sammanhållande och koordinerande roll. Trots att Mandela satt inspärrad spelade han en viktig roll som vägledare och inspiratör. Mandela hölls kontinuerligt underrättad om händelseutvecklingen, bland annat mottog han rapporter om den växande kritiken i omvärlden mot apartheidregimen, vilket säkert hjälpte honom att hålla uppe modet.

Som svensk kan man känna sig lite extra stolt över ANC:s och Mandelas framgångar. Sverige var som land tidigt ute och markerade sin solidaritet med den sydafrikanska frihetsrörelsen. Redan två år före livstidsdomen mot Mandela, organiserade facket och kooperationen en gemensam konsumentbojkott mot sydafrikanska varor. Inom kyrkan, kulturlivet och politiken, från vpk via socialdemokratin till liberalerna, var uppslutningen stark. Men inte alla solidariserade med ANC. Inom näringslivet kritiserades bojkotterna, 1960 förkunnade ASEA:s dåvarande Sydafrikachef att fasciststaten var "civilisationens främsta utpost i Afrika".

Även om Moderaterna i efterhand försökt skriva in sig på rätt sida av historien, är det ett faktum att man hamnade lika fel som Thatcher och Reagan.

Det svenska stödet intensifierades under de sista åren före Mandelas frigivning. Sverige blev sedan det första land utanför Afrika som Mandela besökte efter fängelseåren.

På plats i Stockholm konstaterade Mandela att ANC numera hade många internationella vänner, "men vi glömmer aldrig dem som gav oss sitt stöd när vi hade det svårt". Och vi ska aldrig glömma Nelson Mandela, toleransens vackraste ansikte.