Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hästmannen – sista striden

Bio Regina
Premiär: 24 januari 2014
I rollerna: Stig-Anders Svensson med flera
Regi: Peter Gerdehag och Tell Aulin
Speltid: 1 timme 42 minuter
Censur: Barntillåten

Annons

Stig-Anders Svensson från Råskog, Hästmannen med svenska folket, är tillbaka. Det är skägg, hästar och slitsamt jordbruk utan maskiner som gäller i hans liv. Ännu en gång skildras med vackra naturbilder hur en annorlunda människa lever sitt liv med, antar jag, motivet att öka toleransen för olika individers rätt att få göra som de vill. Om man vägrar att ta klivet in i samtiden så ska man väl få göra det, typ.

Grejen är bara att Stig-Anders inte är en underdog. Han är numera rikskänd och har en egen Facebook-grupp med dedikerade fans. I den nya filmen ser vi hur folk vallfärdar till hans gård, han är antihjälten vars livsstil folk älskar att hylla. Om han möts av intolerans så märks inte det i filmen i alla fall.

Förutom möjligen på en punkt och det är här som problemen startar. För det andra benet i filmen är den konflikt som uppstått mellan Stig-Anders Svensson och länsstyrelsen.

De hävdar att han inte klarar att uppfylla de krav som ställs på hästägare. Sår på hästarnas ben nämns i förbifarten, liksom hur tufft han har att upprätthålla standarden för hästarnas skötsel på vintern.

I ena ringhörnan alltså den mysigt egensinnige och härlige Hästmannen. I den andra en korthuggen representant från länsstyrelsen, Ingela Björklund, som inte vill gå med på att djurskyddet är bra nog. Det är inte så svårt att gissa vart sympatierna hamnar.

Så döm om vår förvåning när Stig-Anders gång på gång förlorar slaget om sina älskade hästar. Beror det på att han är utsatt för en övernitisk tjänsteman som har ett horn i sidan till honom? Eller kan det vara så att han faktiskt inte grejar att hålla den standard som djurskyddet kräver? Här hade det behövts mer journalistisk skärpa för i filmen förblir detta oklart.