Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Harry Almkvist

/

67 år är en lång tid. Denna tidsperiod utgör i mitt liv inte bara transportsträckan fram till pensionärsåldern utan ävenså den tid som utgör 67 milstolpar i en förlängd kontakt med Bräckegrenen av släkten Almkvist med rötterna i Gällö.

Annons

Det började i oktober 1925 då Harry Almkvist föddes, son till bilmekanikern och uppfinnaren Ragnar Almkvist och hans hustru Edith. Jag följde snabbt efter och såg dagens ljus i Alsen i januari 1926, som kusin till Harry.

Naturligtvis uppehöll vi kontakten med varandra under åren fram till 1943 då jag ”utvandrade” till Stockholm. Men år efter år, sommar och – understundom – sommar och vinter var Bräcke stopp för ett besök. Så länge Almkvistsläkten var Bräckeboende i sin helhet tills dess bara Harry fanns kvar. Hans syskon Olle, Allan och Irvor sökte sig till andra orter runt om i Sverige.

År efter år blev Bräcke ett kärt måste. Besöken hos Harry och hans hustru Ann-Marie blev en kär kontakt med släkten fram till åren när Harry och Ann-Marie var bosatta vid Gränsgatan 17 och Harrys insjuknande och vårdtagande på Furulund, ett stenkast från hans sista hem. Hustrun Ann-Marie avled och nu, några år senare, följde Harry henne.

Harry var en släktkär person. När kusin Börje Almkvist i Umeå kallade till kusinträff var Harry snar att stå som lokal värd för träffen. Den skedde i Bräcke den 15-16 juni 1996 med inkvartering på Björknäsgården där släktträffen hade sitt säte.

Harry visade sin unika samling av veteranbilar – 63 till antalet – inkvarterade i olika lador och uthus i Bräcketrakten.

Harry var under många år egen företagare i branschen med bland annat motorsågar och skotrar. Han var också under många år brandchef i Bräcke. Han var en mycket utåtriktad och glad personlighet. Begåvad med en smittande humor och förutom mån av sin familj också omhuldande släkten i dess olika förgreningar. Han blev hembygden trogen.

Nu har min ankarplats Bräcke långtifrån förlorat sin identitet. Men med den siste almkvisten bruten blir stoppet i Bräcke aldrig detsamma som tidigare.

När Harry, på grund av sin sjukdom, förlorade kontakten med yttervärlden kunde man i alla fall med några pantomima rörelser få honom att skingra de minnets dimmor, vilka lägrat sig över hans tillvaro, Och det för honom kännetecknande goda och glada leendet skvallrade om ett ”kom-i-håg”.

Mer läsning

Annons