Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Har svenskarna blivit mer egoistiska?

Annons

Den relativa fattigdomen ökar i Sverige. Relativt fattig, enligt EU, är den som tjänar mindre än 60 procent av medianinkomsten. Den gruppen växer i Sverige. Majoriteten är arbetslösa och sjukskrivna. En stor del är äldre, flertalet kvinnor, med låg pension. De relativt fattiga har råd med livets nödtorft, men sällan med en semesterresa.

Vem bryr sig om dem? Enligt välfärdsforskarna: allt färre. Medan EU har lyft fattigdomsfrågan till ett av sina fem övergripande mål utmärker sig Sverige som det land där frågan får minst utrymme i politiken. Ett exempel är att samtliga EU-länder - utom Italien och Sverige - har slagit samman socialförsäkrings- och socialbidragssystemen för att undvika att individer faller mellan stolarna.

I Sverige har a-kassan gått från att vara den högsta i Europa till dagens nivå som ligger under OECD-snittet. Bidragsförskottet för ensamstående föräldrar har inte höjts på 20 år. Socialbidragen har inte heller hängt med inkomstutvecklingen. Inkomstklyftorna i Sverige har växt till en avgrund. 1980 gick det fem industriarbetarlöner på en direktörslön. Nu är direktörslönen 46 gånger högre.

Men fortfarande är det ingen som på allvar vågar lägga förslag som skulle minska inkomstklyftorna. Ingen föreslår att ersättningsnivåerna inom socialförsäkringssystemet ska höjas till gamla nivåer. Rädslan att stämplas som ”bidragskramare” är för stor.

Beror det på ett mindre empatiskt samhällsklimat? Har bilden av ett vi-och-de-samhälle börjat sätta sig i medvetandet? Ett samhälle där vi som är friska arbetar och sliter för att försörja de andra, de arbetslösa och sjukskrivna. Bidragstagarna som skor sig på vår bekostnad. Det var den bilden som började spridas av borgerliga opinionsbildare för 8-10 år sedan. Att befästa den var en förutsättning för att ändra synen på välfärdsstaten. Sedan blev det enklare att strama åt sjukskrivningsreglerna och driva igenom alla avregleringar, privatiseringar och skattesänkningar som sedan följde.

Men förändrades vår verklighetsuppfattning i grunden? Har skattesänkningarna gjort svenskarna mer egoistiska?

Kanske. Men det finns också saker som tyder på motsatsen. Det finns många tecken på att solidariteten är på frammarsch igen. Men vågar politikerna tro på det?