Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här står Waldemar i centrum

/
  • Att skapa ett musikstycke är som att få ett barn, tycker Waldemar Swiergiel. ”Det är inte färdigt när det föds. Det växer och får eget liv i mötena med dem som lyssnar”.
  • En konsert börjar ta form. Magnus Marcks håller i taktpinnen och Waldemar Swiergiel är trombonsolist när Orkesterföreningen repeterar i kulturskolans stora sal på tisdagskvällen.

Trombonist, kompositör, pedagog. En musikalisk mångsysslare står i centrum vid Orkesterföreningens konsert på Gamla Teatern på söndag, när Waldemar Swiergiel spelar solostämman i sitt eget Adagio Appassionato.

Annons

I det dagliga arbetet som musiklärare på Kulturskolan i Östersund är han en trotjänare som verkar i skymundan. Waldemar Swiergiel har liksom alltid funnits där och tagit emot årgång efter årgång av förhoppningsfulla nybörjare som han fostrat till mer eller mindre framgångsrika bleckblåsare.

Som omväxling har han ingenting emot att då och då stå i rampljuset på en scen och visa vad han själv går för:

– Det känns kul, säger han om att vara trombonsolist vid söndagens konsert med Orkesterföreningen.

Dels ska han spela schweizaren Frank Martins Ballade, skrivet 1940 och ett riktigt standardverk i trombonrepertoaren. Dels ska han framföra en sats ur en konsert för tuba/trombon, som han själv komponerade i början av 1990-talet.

– Det började med att jag skrev en sats för en elev jag hade. Men han framförde den aldrig, den kanske var lite för svår.

Olof Lindgren, som vid den tiden ledde Jämtlands Sinfonietta, fick höra stycket och bad Waldemar skriva två satser till. Snart var han färdig med en hel konsert, som uruppfördes av Sinfoniettan 1992.

Mellansatsen, Adagio Appassionato, som spelas nu på söndag, beskriver Waldemar som ett melodiöst stycke med stora känslor och långa linjer.

– Det fastnar i minnet och örat. En del säger att de tycker det låter som filmmusik. Någon skrev att det var fullt av skandinaviskt vemod. Men det finns nog en hel del Polen i det också, säger han.

Polen är Waldemars hemland och det var där han som treåring upptäckte musiken.

– Jag har ett starkt minne av hur jag satt vid en öppen balkongdörr och hörde ljudet från vinden som spelade i en vattenbalja där ute. Mamma ville inte att jag skulle sitta i draget och få öroninflammation, men hon kunde inte hålla mig därifrån.

Något år senare vek Waldemar ett dragspel av papper och ställde sig på köksbordet och spelade till dragspelsmusiken från ett söndagsprogram på radion. Och vid sju tjatade han sig till ett riktigt dragspel och fick börja ta lektioner.

Waldemar Swiergiel växte upp i Poznan, en stor stad i västra Polen med rika kulturtraditioner och ett levande musikliv. I grundskolan kom han i kontakt med en fantastisk lärare som än i dag är hans största pedagogiska föredöme.

– Han fick massor av barn att börja spela och satte ihop orkestrar överallt. Han arrangerade musiken själv och gav oss de vackraste handskrivna noter att spela efter. Jag har många av dem kvar än i dag och tar fram och tittar på dem ibland.

Waldemar gick musiklinjen i gymnasiet – det var där han började spela trombon – och fortsatte sedan till musikhögskolan.

– Normalt sett går man fyra år på solistlinjen och sedan kan man bygga på med en tvåårig utbildning i pedagogik. Men jag klarade av båda delarna på fyra år, berättar han.

Under utbildningstiden hann han också med att extraknäcka som trombonist i symfoniorkestern som huserade tvärs över gatan från högskolan. I tre år var han sedan fast anställd i symfoniorkestern innan han kastade loss och blev frilansmusiker.

– Det gick bra för mig, jag fick ganska gott om jobb både i Polen och utomlands, säger Waldemar.

Flera turnéer förde honom norrut till Sverige, ett land som han lärde sig uppskatta. Samtidigt blev förhållandena sämre och sämre i Polen. Östblocket började knaka i fogarna och repressionen tilltog i takt med att den gamla regimen kände sig hotad av den oppositionella fackföreningsrörelsen Solidaritet med Lech Walesa i spetsen.

Det här var i början av 1980-talet. Waldemar var gift med Izabela och de hade ett litet barn och ett på väg.

Det saknades inte musikerjobb i Polen men det var inte alla som kändes rätt för en man med Waldemars politiska övertygelse. Familjen bestämde sig för att flytta till Sverige och hösten 1982 landade de i Östersund. Waldemar hade varit här förut och tyckte staden verkade ha ett rikt musikliv och en bra miljö för barn att växa upp i.

– Jag turnerade en tid med Onkel Albins orkester, men turnéliv var inte det jag önskade mig. Jag bestämde mig för att stanna hemma med familjen.

För att dryga ut hushållskassan arbetade Waldemar en tid med att plocka sallad på Ås trädgård. Men allt eftersom fick han fler uppdrag som musiker, bland annat på dåvarande Regionmusiken. Så småningom dök det upp ett halvtidsjobb som lärare på Kulturskolan och efter ett tag blev halvtiden en heltid som alltsedan dess varit Waldemars bas.

Det egna spelandet är han noga med att hålla igång. Orkesterföreningen är en arena och han syns också i olika mindre konstellationer, nu senast i kvartetten TPFC – Trompianofagocello – som han säger givit honom en ordentlig nytändning.

Att komponera egen musik blir det inte så mycket utrymme för:

– Man kan säga att jag är periodare, säger Waldemar. Ibland uppstår det ett sammanhang när kreativiteten kommer loss. Till TFPC har jag till exempel komponerat och arrangerat några nya stycken. Ett av dem heter ”Kusbölehelvetet”.

Waldemar känner inte direkt någon längtan att flytta tillbaka till Polen. Han trivs fortfarande alldeles utmärkt i Östersund, även om han tycker att något har förändrats när det gäller musiklivet i stan.

– Det pågår en stympning som började med att Länsmusiken med ett antal fast anställda professionella musiker försvann. Det var synd, för de hade en positiv inverkan på både kulturskolan och musiklivet i stort.

– Vi har fortfarande mycket kompetens kvar i länet men den tas inte om hand som man skulle önska.

Diskussionen om bristen på vettiga musiklokaler har pågått ända sedan Waldemar flyttade hit för nästan 30 år sedan. Och lär pågå länge än.

– Kulturskolan är trångbodd här i Folkets hus och istället för att reparera den akustiska anläggningen i Peterson-Bergersalen som tog slut för ett antal år sedan så monterade man ner den helt, säger Waldemar.

Salen fungerar för popkonserter, bluesfestivaler och annat, menar han, men den klassiska musiken är hemlös.

– Hade vi inte kyrkorna vore hälften av utbudet borta.

På söndag spelar Orkesterföreningen på Gamla Teatern. Även det en lokal som lämnar mycket i övrigt att önska vad akustiken beträffar. Den höga takhöjden och det platta golvet i salongen gör att ljudet ”far iväg” och det blir spretigt.

– Man har pratat om att tillfälligt bygga ut scenen så vi kommer närmare publiken. Vi får se på söndag hur det fungerar, avslutar Waldemar Swiergiel.

Fotnot: Cirka 50 musiker är med symfoniorkestern vid söndagens konsert. Alla musiker utom förste oboisten kommer från länet. Dirigent är Magnus Marcks, som under en tid var länsmusikchef i Jämtland och nu pendlar mellan Stockholm och Ås där han undervisar på Birka.

På programmet står, förutom de ovan nämnda verk där Waldemar Swiergel spelar trombonsolo, Staffan Lundén-Weldens ”Haydn Seek” – sprudlande svensk nutidsmusik med Haydn-tema – och Mozarts 40:e symfoni.

Konserten börjar klockan 16.

Mer läsning

Annons