Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Har ÖFK sålt den allsvenska drömmen nu?


Jag satt och fikade i Jämtkrafthallen i Ås när det plingade i telefonen. ”ÖFK värvar Modou Barrow från Varberg”.

Annons

Den här januaridagen var jag mer fokuserad på att fota friidrott än på ÖFK:s försäsong. Jag minns ändå mina tankar.

Barrow hade förvisso gjort en bra match mot Östersund säsongen innan, men blev utvisad i den andra. Dessutom visste jag att han fått sparken från Norrköping 2012 efter en uppmärksammad misshandelsdom.

Där och då kändes det som en chansartad värvning, speciellt som ÖFK ofta pratar om hur viktigt det är med rätt karaktärer i laget.

De första dagarna handlade skriverierna om Barrow inte så mycket om fotboll. Det skulle ändras med tiden.

Några veckor senare pratade jag med Graham Potter och frågade vilka intryck Modou Barrow hunnit göra. Svaret blev en jämförelse med David Accam.

Jag hajade till eftersom Potter alltid brukar vara reserverad i sina uttalanden, och annars aldrig pratar i rubriker.

Det skulle visa sig att han hade på fötterna.

Modou Barrows säsong började med revbensfrakturer i Ljungskile, men när han fått några matcher på sig att hitta formen såg han stundtals totalt ostoppbar ut. Snabbheten, tekniken och vänsterskottet – en virvelvindsliknande kombination som gjorde ytterbackar yra i mössan samtidigt som laget steg i tabellen.

Efter att ÖFK gjort ett sämre bortaderby mot GIF Sundsvall blev det gruvlig revansch i hemmaderbyt. Barrow gjorde en av de häftigaste förstahalvlekar jag sett på länge, och någonstans där började rykteskarusellen (samt marknadsvärdet) snurra på allvar.

Det slutade med en sensationell affär i 20-miljonersklassen – enligt uppgift något mer eller mindre beroende på vissa klausuler i avtalet.

Jag kan ha viss förståelse för att till exempel Patrik Sjögren på Sportbladet gick ut och dumförklarade vårt avslöjande i torsdags om 20 miljoner för en superettaspelare till Premier League. Dagen efter blev parterna överens – men det känns fortfarande smått overkligt.

Från superettan och Östersund? Verkligen?

Jag trodde inte på det i januari, och knappt när förra veckan började heller.

I kväll gör Modou Barrow sin sista show i Östersund. Det måste vara ett svårt mentalt läge att redan vara klar för en annan klubb och veta att långt större uppgifter väntar. Samtidigt har jag fått intrycket att han är för cool för att känna press och att han trivs så pass bra i ÖFK:s system.

Jag har inga förväntningar. Kanske spelar han inte ens hela matchen, men jag blir inte minsta förvånad om det slutar med succé.

Nästan alla diskussioner om Barrow just nu kokar för övrigt ned till samma fråga. Har ÖFK sålt den allsvenska drömmen nu?

Jag vågar inte spekulera i det just nu. Jag skrev i våras att serien inte känns så värst stark i toppen och står fast vid det, inte minst efter 0–0 mellan Hammarby och Ljungskile. Däremot tror jag att alla känner parallellen till 2012, när superettan hägrade och David Accam lämnade.

Till sist, en tanke till Varberg som lät Modou Barrow gå från ett gällande kontrakt.

Hur är känslan där just nu?