Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Här får jag en andningspaus från drogerna"

Som en öppen varm famn som inte dömer.

Så beskriver Värmestugans besökare verksamheten.

– Vi tar emot alla, säger Barbro Lundkvist, en av de anställda på Värmestugan.

Annons

Det är en kall eftermiddag. Temperaturen ligger på närmare minus än plus. Men i lokalerna på Artillerigatan 4 i Östersund är det varmt.

Dagens lunch, våfflor, sylt och grädde, har precis intagits och några av besökarna avnjuter en kopp varmt kaffe.

– Hit kan man komma för att få en andningspaus från drogerna, säger Boris, en av besökarna.

Mellan 60 och 70 personer kommer hit varje dag för att precis som Boris få en paus, en bit mat, ta en dusch eller bara gemskap.

– Man får träffa andra människor, inte bara missbrukare utan olika människor. Det behövs en samlingspunkt, säger Björn.

Björn har precis hämtat ut sina tågbiljetter till kanske sitt livs resa. Han har bestämt sig för att skriva in sig på ett behandlingshem. Han beskriver för en av de ansvariga på Värmestugan hur lång tid resan kommer att ta.

– Det blir nattåg och det är ju bekvämt, kan jag ju sova hela vägen, säger han och ler.

Till Värmestugan är alla välkomna, även om de är onyktra eller drogpåverkade. Det som räknas är hur du är mot andra.

– Så länge man inte stör andra så får man vara här, säger Barbro Lundkvist.

Hon är anställd av Pingstkyrkan och Allan Öhvall är anställd av Svenska kyrkan. Tillsammans är det de enda anställda i verksamheten, resten av personalen är frivilliga arbetare, runt 30 stycken.

– Alla politiker vill ha kvar Värmestugan och 700 000 kronor som vi har sökt av kommunen är vad verksamheten kostar, säger Barbro Lundkvist.

Fler organisationer som bland andra ABF är också involverade i verksamheten med matlagning och målargrupper.

Att den här formen av verksamhet behövs i dagens Östersund är tydligt menar besökarna, helst när vintern kommer. Men att den behöver ske mestadels på frivillig basis tycker inte alla är lika bra.

– Det är ett steg i fel riktning. Allt ska inte gå i frivillig riktning. Det fanns en tid då Sverige var ett framgångsland. Det är fel att staten inte tar sitt ansvar, och jag är rädd för att frivilliga kommer att behövas ännu mer i framtiden, säger Stefan, en av besökarna.

Innan dörren stängs och doften av gräddade våfflor försvinner följer ett rungande, "Här behandlas alla människor som människor", med ut i den kyliga eftermiddagen i Östersund.