Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här dog tanken om frihet och solidaritet

En del av den europeiska tanken om frihet och solidaritet dog samtidigt med dödsoffren i Kiev.

Annons

Ukraina har utvecklats till den största konflikten mellan Öst och Väst sedan det jugoslaviska inbördeskriget och vi bär alla på en del av ansvaret.

Fyra saker har gjort att hela Ukraina-frågan hamnat i en återvändsgränd. Det första år den politiska (o)kulturen i Ukraina. Regimens och oppositionens oförsonliga förhållande försvårar, ja omöjliggör en dialog. Det är sant att den självfixerade presidenten Janukovytj är notoriskt opålitlig, en pratmaskin som tror att han kan vinna taktiska fördelar genom sitt eviga ordbajande. Samtidigt ska vi minnas att också den Orangea revolutionens företrädare Julija Tymosjensko och Viktor Jusjtjenko genom ett oavbrutet intrigerande och manipulerande lyckades stöta bort ett par generationer av politiskt intresserade ukrainare. Oppositionen är sannerligen inga politiska änglar men med den viktiga skillnaden att den inte har blod på sina händer som Janukovytj och hans hantlangare. Politiken i Ukraina uppvisar alla barnsjukdomar som är utmärkande för postkommunistiska länder.

För det andra är kunskapen om Ukraina bland journalister, t, ex de svenska, inte mycket att skryta över. Ukraina är ett så stort och viktigt land att det kräver kontinuerlig, inte sporadisk bevakning – och helst inte från korrespondenter baserade i Moskva. Under de olympiska spelen i Sotji hamnade Ukraina helt i medieskuggan och draksådden märks de senaste dagarna. De som noga följt Ukraina har de senaste två veckorna kunnat märka en tydlig förändring. Militären som förklarat sig neutral i konflikten lät meddela genom försvarsministern Pavlo Lebedjev att militären kräver ett slut på protesterna och att militären kommer att tillgripa alla nödvändiga åtgärder för att stabilisera landet. Dödsskjutningarna i Kiev kom egentligen inte som en överraskning.

Som vanligt i liknande situationer gäller det att hitta en syndabock för tragedin i Kiev. Många har funnit att EU är boven i dramat. Trots det vanligtvis låga intresset för EU och det kommande EU-valet, är den Europeiska Unionen en bra sten att spotta på. Man anklagar EU för att släpa fötterna efter sig – 28 länders fötter kräver stor förmåga till koordinering - i en konflikt som nu pågått i tre månader. Många kritiker tycks dessutom blanda ihop EU med FN, EU är ingen världsmakt utan en av flera aktörer. Visst hade sanktionerna kunnat tillgripas tidigare men sanktionsvapnet ska användas med försiktighet.

Ryssland är det fjärde skälet till återvändsgränden. Konfliktens grundkonflikt är Ukrainas associationsavtal med EU som Ryssland motsätter sig. Europa investerade 2011 för 167 miljarder euro i Ryssland vilket är mer än våra investeringar i Kina och Indien tillsammans. EU kan inte bara tänka bort Putin. Ryssland har tydligt satt ner foten i konflikter som Syrien och Iran. Ukraina får inte bli ytterligare ett tillfälle för ryskt solospel..