Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här bodde en barnfamilj

/
  • Inte ett hus i egentlig mening men ändå en bostad för människor. Fotografen Philip Pereira dos Reis, till vänster, har fritidshus i Strömsundstrakten och fick höra berättas om Stenbustan i Lövberga.
  • Jonas Benedict och Anna Andersson bodde i sten-grottan tillsammans med minst fem barn.

En klippskreva som gav nödtorftigt skydd mot väder och vind för en fattig samefamilj med många barn. Och traktens största bondgård som kom att bli mötesplats för hela den jämtländska societeten. Stenbustan och Storön, båda i Strömsunds kommun, är två kontraster i nyutkomna fotoboken Svenska ödehus.

Annons
Journalisten Sven Olov Karlsson och fotografen Philip Pereira dos Reis är männen bakom Svenska ödehus. I boken har de skildrat tio övergivna platser i Sverige, men framför allt har de försökt lyfta fram de människor som en gång i tiden befolkade dem.
- Det har kommit flera fotoböcker om övergivna hus och miljöer på sistone, men de flesta av dem koncentrerar sig just på byggnader och hus. Det blir en sorts förfallets estetik, säger Sven Olov Karlsson.
- Vi har i stället försökt koncentrera oss på människoödena, de historier ur verkligheten som husen berättar.
Vi träffar Sven Olov Karlsson och Plilip Pereira dos Reis vid Stenbustan i Lövberga, där en barnfamilj levde under flera år på 1930-talet.
Stenbustan betyder bostad av sten på jamska, och bostaden utgjordes i det här fallet av en klippskreva under två stora flyttblock. I ena änden en stor öppning som fungerade som ingång, i andra änden ett mindre hål där röken från den lilla eldstaden kunde slippa ut.
Här bodde "fattiglapparna" Jonas Benedict och Anna Andersson tillsammans med åtminstone fem av sina tio gemensamma barn. Det finns belagt att de bodde i Stenbustan från mitten av 1930-talet fram till början av 1940-talet, då de flyttade vidare först till en jordkula, sen till en kåta.
- Det var allmänt känt i trakten att en barnfamilj hade bott i grottan, men det var svårt att hitta efterlevande som kunde berätta. En stenhög i skogen har ju ingen adress eller fastighetsbeteckning att gå på om man vill leta efter uppgifter i gamla handlingar, säger Sven Olov Karlsson.
Så småningom fick han kontakt med Leo Eriksson, född 1919. Han bor en knapp kilometer från Stenbustan och har varit där och tittat många gånger. Leo berättade att Anna och Jonas brukade stänga om sig och sina barn med störar täckta av filtar eller renskinn. Men hur de klarade dåtidens stränga vintrar är förstås ändå svårt att förstå.
På 1930-talet arbetade Leo tillsammans med några av Stenbustans söner. Det var skogsarbete, dagsverken på byggen, påhugg i cementfabriken, man fick ta vad som fanns.
Flera i Jonas och Annas barnaskara stannade i Lövberga livet ut. Men ett av de yngre barnen, Tage Jonasson, for söderut. Han hamnade i Herrljunga i Västergötland, gifte sig med en flicka från orten och fick två barn.
Tages dotter Marita Jonasson berättar i boken att hennes far inte gärna pratade om sin barndom. Men en gång när familjen var på besök hemma i Lövberga tog han med sig hustrun och barnen på en promenad till Stenbustan. "Det var enda gången han visade oss var han bott som liten", säger Marita.
Sven Olov Karlsson säger att Stenbustan var en av de övergivna platser som berört honom allra mest under arbetet med boken.
- Det kändes oerhört starkt att komma hit - både storslaget och sorgligt.
- Storslaget för att det faktiskt är möjligt att den här grottan fungerat som bostad för människor ända sedan stenåldern.
- Sorgligt för att en barnfamilj kunde bo så dåligt ända in på 1940-talet, med allmänhetens och samhällets goda minne.
Tage Jonassons levnadshistoria ser Sven Olov Karlsson som en sorts sammanfattning av det svenska folkhemmets framväxt.
- Vilken klassresa han gjorde - från den fattiga barndomen i en stengrotta till vuxenlivet i hyreslägenhet och fast jobb med 40 timmars arbetsvecka och betald semester.
Lika tom och övergiven som Stenbustan är ön Storön i Sporrsjön, Vågdalen. Men där Stenbustan minner om nöd och fattigdom visar Storön spår efter välstånd och framgång.
Ön gick i samma släkt från 1760, då en nybyggarfamilj rodde dit ut med snickarverktyg, rökt kött och mjöl i bagaget. Den växte så småningom till ett imperium och här låg under många år traktens största lantbruk. Som mest bodde här ett femtiotal personer; bonden och hans fru och barn, systrar och bröder, pigor, drängar och daglönare. Fram till första världskriget hade ön egen handelsbod på fastlandet, där man sålde allt vad gården producerade.
- Storön blev en mötespunkt för den jämtländska societeten, säger Sven Olov Karlsson.
- Här samlades de rikaste affärsmännen och bönderna, här höll man fest och njöt av livets goda.
Men så småningom hann tiden i fatt Storön. Det blev svårare att bedriva lönsamt jordbruk på en så avsides belägen plats och nya generationer tog vid som kanske inte hade samma intresse av att förvalta och utveckla gården som sina förfäder.
- Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. 1983 sålde den sista änkan på Storön egendomen till ett skogsbolag som avverkade alltihop.
På Philip Pereira dos Reis bilder i "Svenska ödehus" ser man resterna av de gamla husen på ön. Av de storståtliga byggnaderna är bara timmerhögar kvar. Om ens det, vissa hus är helt borta.
Förutom om Stenbustan och Storön berättas i Svenska ödehus om människors liv och öden på åtta andra platser runt om i Sverige. Det var inte svårt att hitta ödehus som bar på spännande historier, säger Sven Olov Karlsson.
- Det svåra var att begränsa sig. Alla som fick höra om vårt bokprojekt tipsade om hus som vi borde skriva om. Till slut fick det bli geografin som styrde urvalet.
Blir det fler böcker om svenska ödehus?
- Det får framtiden utvisa. Men material finns och läsarna har redan börjat fråga efter en bok till.

Mer läsning

Annons