Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hannah lever med och för sina hästar

Byn på andra sidan fjället. Eller "bettersia" som Hannah Jonsson säger. Huså ligger på Åreskutans fot, men är långt mindre känd än storebror Åre på andra sidan. Här börjar resan på islandshästar upp mot bergets topp.

Annons

De gula löven har börjat falla, vinden har tagit dem över halva vägen, det är en bit kvar. Upp mot Skutan har färgerna sakta börjat explodera. Här, förbereder Hannah Jonsson en tur med islandshästar för fyra gäster och mig. Turen ska gå mot toppen, som för dagen vilar i ett täcke av moln. Hannah jobbar med det hon lever för, hästar. Än så länge är hon anställd men målet är att ta över företaget en dag.

Hästarna är färdiga för avfärd. Jag får rida på en häst som heter Funi. Jag kan inte rida, Hannah ger mig en snabblektion.

Vi beger oss iväg genom Huså, hästen styr mig känns det som. Vi går på led, islandshästar gillar det, får jag lära mig. Sakta rör vi oss mot de branta backarna som leder mot Åreskutan.

Hannah har varit intresserad av hästar sen hon var barn. Intresset fick hon från sin mamma, och vid sex års ålder fick hon sin första häst. När hon får frågan om hon gått någon hästrelaterad utbildning svarar hon:

Jag har ett helt liv med hästar, det är min utbildning.

Det märks. Hannah möter hästarna med en stor ödmjukhet och respekt. Hon för en konstant dialog med dem och när hon rider är det som om hästen och Hannah blir ett.

Uppförsbackarna mot Åreskutan blir allt brantare. Jag hamnar lite efter och får ingen fart på Funi. Hannahs instruktioner repeteras i huvudet men det vill sig ändå inte, det är fortfarande Funi som styr. Resan går mjukt och smidigt och jag börjar slappna av. Hannah har koll på alla, hästar som människor, hon väntar in oss hela tiden.

Hon är född och uppvuxen i Järpen där hon nu bor.

– Jag trivs där det är lugnt och där jag har närheten till naturen, jag skulle hellre bo mindre centralt än vad jag gör i dag, än tvärtom.

Hannah berättar om en vecka i Stockholm i somras. Det räckte, hon kände sig låg och behövde komma upp på fjället för att bli sig själv igen.

– För mig är det en frihetskänsla, alltid när jag kommer upp dit försvinner alla problem. Det är bara jag, hästen och all natur. Jag tycker inte om alla vägar som byggs överallt, jag tycker att människan bara roffar åt sig och tar vad de vill ha och tänker inte på att världen inte bara tillhör oss. Men där uppe där det inte finns några vägar kan jag ta det lugnt och jag tycker att jag är världens lyckligaste.

Vi kommer upp ovanför trädgränsen. Hästarna kämpar sig uppför branta partier, över vattendrag och i snålblåst. Det är en häftig känsla, jag greppar tag i Funis man och håller i uppför de brantaste partierna. Jag känner att han börjar lyssna allt mer på mig.

Vem som helst kan följa med Hannah en dag på en islandshäst, med eller utan ridvana.

Vi har kommit till höjdmålet, 1 000 meter över havet. 600 meter under oss ligger Huså och Kallsjön. Utsikten är fantastisk. Kallsjön är botten på vykortet som ögonen upplever, ovanför sjön är det oändligt med berg och dalar. Vi stannar till vid en träkåta. Hästarna börjar äta från buskarna som finns, vi plockar fram matsäckarna och värmer oss i kåtan. Gästerna pratar om hästarna samtidigt som den hemmagjorda salladen fyller deras magar. Min rumpa ömmar så att jag knappt kan sitta ner och äta, insida lår börjar sakta skrika av smärta. Det spelar ingen roll, jag vill ut och fortsätta ridturen. Jag har aldrig förut förstått mig på hästar, nu börjar det hända något.

Vyerna blir än mer storslagna på vägen ner, vi stannar till längst ute på en bergspuckel för att alla ska fotograferas.

På vägen dit känner jag att Funi verkligen gör som jag säger. Jag lyckas bryta ut ur ledet och får honom att springa snabbare. Jag kommer upp jämsides med Hannah, som hela tiden rider längst fram, tar mobilen i ena handen och börjar fota samtidigt som jag håller i tyglarna i andra handen.

Målet är att Hannah ska starta verksamheten nästa sommar. Hannah har privat två hästar och berättar att hon klarar det ekonomiska genom prioriteringar.

– Jag lägger ungefär 2 500 till 3 000 per häst och månad. Jag kanske inte har nya kläder varje månad men hästarna har mat och är fina om hovarna och det är det viktigaste.

Hannah lägger nästan all vaken tid på jobb och hästar, hon besöker dem i stallet minst tre gånger per dag.

– För mig är det inte ett intresse eller en hobby. Det är mitt liv, en livsstil.

Vi börjar åter se Huså nere vid skutans fot, där vill Hannah bo i framtiden.

– Jag vill helst bo på en hästgård, det är det jag drömmer om.

Vi rider ner förbi trädgränsen, Hannah tar oss genom tät skog. Funi testar mig lite får jag höra. Han går nära granarna så att barren river mig lite i ansiktet, jag skrattar högt åt min nyfunna vän som vill skoja lite. Vi kommer ut på en väg när Hannah ger ifrån sig ett cowboy-vrål och sätter full fart framåt. Alla hästar hänger på, det går snabbare och snabbare och plötsligt börjar hästarna galoppera. Mitt grepp om hästens man hårdnar och känslan är fantastisk, nästan euforisk. Jag flyger nästan fram och får lusten att lägga fram ett eget cowboy-vrål, jag gör det.

Hannah är fast besluten att lyckas med företaget men är medveten om att det kommer blir många bäckar små för att det ska gå runt.

Om 10 år har jag min hästgård, hästarna går och betar utanför mitt köksfönster och jag kan ha det som mitt levebröd.

Är man inte tillräckligt rädd för sina drömmar är de inte tillräckligt stora.

Turen blev över två mil och det tog cirka sex timmar.

– Jag gillar inte att titta på klockan, säger Hannah.

Den meningen summerar Hannah, det är så hon lever, men ändå på ett väldigt organiserat sätt kryddat med en stark entreprenörsanda.

Hannah berättar att hon inte kommer att bli rik genom att hålla på med hästar, men att få göra det är rikedom för henne.

Hon vill lyfta fram sina föräldrar som hjälpt och stöttat henne.

Jag ställer den sista frågan, om det finns några andra intressen.

– Jag tycker om att fjällvandra, även på egna ben, säger Hannah Jonsson.

Glettnir - Hannahs häst (den glittrande)