Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hälften häftig, hälften nörd

/
  • Annika Norlin är tillbaka som Hello Saferide och lägger därmed sitt svenska projekt säkert åt sidan en stund. Och egentligen, säger hon, trivs hon bättre med att sjunga på engelska. Det är helt enkelt lättare.

Till hälften häftig, till hälften nörd. Det är så årets textförfattare vill se sig själv. Annika Norlin har aldrig drömt om kändisskapet och bytte i år storstadsstressen mot Norrland. För att kunna fokusera på det hon älskar allra mest: Historieberättandet.

Annons

People are like songs, it’s true

Some seem dull at first, but then they grow on you

Me, I’m like Can’t get you out of my head

Annoying at times, but I make you want to dance

But you are the only one I’ve met who’s God only knows

I liked you the first time I met you, and it grows, and grows, and grows.
/Annika Norlin i låten I wonder who is like this One
Allt hon tar i verkar bli guld, Annika Norlin. De flesta känner till historien vid det här laget men vi drar den för säkerhets skull lite snabbt igen: Hur hon för fyra år sedan slog igenom som Hello Saferide och hur hon, för att stävja en karriär som började snurra för fort, valde att starta det svenska projektet Säkert! Med totalt motsatt effekt. Förstås.
Annika Norlin blev hela Sveriges popälskling nummer ett. Priserna verkade regna över henne, låtarna hördes överallt, media drog febrilt i armarna på en 27-åring som plötsligt stod i ett slags rampljus hon aldrig hade önskat sig.
– Om jag spottade blev det en nyhet, så kändes det. Jag var inte intresserad av den biten, det handlade väldigt lite om musik, säger hon från en skakig turnébuss på väg till Luleå.
– Det finns de som bara känner att de lever på riktigt när de får stå i mitten. Så är det inte om man är en betraktare som jag.
Stor berömmelse må vara många artisters dröm, men Annika Norlins dröm var det alltså inte. Inte då, inte nu heller, försäkrar hon. Kontentan av den hektiska perioden blev ”hjärnstress”, ett egenmyntat tillstånd som gjorde att hon bland annat glömde bort namn och ansikten på människor som hon känt länge.
Framgången har också ett annat pris. Att förvandla saker och ting till guld har inte bara positiva bieffekter. Det finns alltid folk som har synpunkter på det man gör.
– Jag tror att det finns något inbyggt i varje människa som går ut på att om man får tio komplimanger och en förelämpning så tar man till sig förelämpningen, säger Annika. 
Doktorns recept gick inte helt oväntat ut på att ta det lugnare. Och Annika medicinerade sig själv genom att börja träna och – flytta till Norrland.
– Jag har precis flyttat in i ett kollektiv i Umeå. Det har hjälpt mig jättemycket eftersom det dels är ett lugnare tempo i staden och dels är mindre att göra. I Stockholm stötte man också oftare på folk som frågade om man inte kunde gästa olika saker.  
Hon har fortfarande kvar en lägenhet i huvudstaden för att inte avskärma sig totalt från branschen och kontakterna. I övrigt fortsätter gärna Annika att kika in från sidan på händelsernas centrum, och fokusera på de konkreta historier hon vill berätta med sin musik. Eller ”leva ut dem” som hon själv säger. ”More modern short stories from Hello Saferide” är tredje skivan sedan 2005. Och den här gången är uppmärksamheten från omvärlden annorlunda.
– Jag hade ingen prestationsångest medan jag höll på att spela in. Det kändes som om det var det bästa jag gjort. Men en vecka innan släppet blev jag plötsligt hysteriskt nervös. Jag ville ju att folk skulle gilla det. Bara inte för mycket. Jag hade aldrig orkat med en hype igen.
– Nu känns det perfekt. Folk gillar det, men det är inte alls samma känsla som förra året. 
En sak är dock sig väldigt likt: Texterna. Annika Norlin lyckas liksom alltid få en att känna ja, precis så där är det. Vare sig det handlar om barnlängtan, sömnproblem eller lesbisk kärlek. Hon har en förmåga att sätta fingret på de där brännande punkterna och synliggöra dem. Och det är också det hon är mest stolt över hittills i sin karriär. Att hon har fått människor att verkligen börja lyssna på orden i en låt. Samtidigt ställer hon höga krav i sin tur. Annika Norlin räds inte för att kalla sig textfascist.
– Jag har väldigt svårt för folk som ska hålla på med sing och songwriting utan att ha någonting att berätta. I en discohit är det liksom mer okej att stå och ropa baby, baby.  
Ja, Annika Norlin tänker mycket på texter. Så mycket att hon för två veckor sedan startade bloggen ”Waiting around to die” som handlar just om poptexter. Vem som helst kan gå in där och tipsa om sina egna bästa. Själv, får man veta, högaktar hon Johnny Johnson i The Siddeleys ”You get what you deserve” och Elvis Costellos ”I want you”, bland andra.
– Bloggen var något som jag kom på bara. Jag kände mig sugen på att skriva något som inte var så bundet till musik. Det har varit så otroligt roligt. Folk verkar tycka att det är kul med textnördar.  Vilken är din favorittext? frågar hon plötsligt, uppriktigt intresserad.
Annika Norlin har inte glömt att hon också är journalist, ständigt beredd på att gå över till den andra sidan i en intervju. Framgången skulle bara våga försöka stiga henne åt huvudet.
– Äh, så fort jag försöker verka häftig så blir det bara konstigt. Jag gillar själv artister som rör sig mellan att vara nörd och häftig på scenen. Det är mycket bättre.
I kväll spelar hon på hemmaplan. Inför förra sommarens framträdande på Storsjöyran var hon så nervös att hon kände sig spyfärdig. Hur är det den här gången?
– Det är blandade känslor, men alltid mycket mer nervöst än på andra ställen. Samtidigt är det roligare också eftersom man känner igen så många i publiken. Inte för att jag känner alla, det kan vara folk man bara sett på stan också. Men man blir peppad av det.
Efter Östersund går färden vidare mot södra Sverige. Turnén avslutas i Stockholm i mitten av mars. Efter det ska även japanerna och tyskarna få ta del av fler korta berättelser från Hello Saferide.

Mer läsning

Annons