Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hakkors, skattefiffel och nolltolerans

Annons

Det verkar inte gå en enda dag numera utan att någon Sverigedemokrat i landet visar sig vara rasist. Bara den här veckan har vi hört om en förtroendevald Sverigedemokrat som burit hakkorsbindlar på en fest och en annan som önskat livet ur Zlatan. Varje vecka hör vi om hur representanter för partiet använder rasistiska ordval eller uppmuntrar till rasistiskt våld. Och vi har slutat bli förvånade.

Veckans stora SD-nyhet är nog ändå det avancerade momsfifflandet som partiledningen verkar ha sysslat med. Aftonbladet och TV4 har låtit advokaten Omar Berger titta på ett antal fakturor från Sverigedemokraternas bolag Blåsippan AB, ett bolag med officiellt syfte att sälja partiets reklamprylar. Enligt Berger finns stora frågetecken kring fakturorna, och hans bedömning är att fakturorna stärker bilden av att Blåsippan AB:s egentliga syfte är just att komma undan moms som partiet egentligen skulle ha betalat. Vid perioden fakturorna gäller, 2011, var Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson firmatecknare och styrelseordförande för Blåsippan AB.

Om uppgifterna skulle visa sig stämma är de högst anmärkningsvärda. Fängelse finns med på straffskalan för denna typ av skattefiffel. Men oavsett om det är sant eller inte är det återigen dags att vi diskuterar vilken typ av parti Sverigedemokraterna är.

Det som händer efter varenda skandal SD hamnar i, oavsett om det handlar om järnrör, lokala företrädare som uttryckt sig rasistiskt på nätet eller misstankar om momsfiffel är att partitoppen skyller ifrån sig. Man slår ifrån sig anklagelserna, hänvisar till enskilda händelser, försöker dölja skandalerna.

SD har i flera år nu gjort sitt allra yttersta för att tvätta bort sin rasistiska och nazistiska stämpel. Partiets rötter i nynazism och våldsbejakande rasism finns fortfarande, även om det ”nya” SD försöker få oss andra att glömma att det inte är så många år sedan till exempel hakkors inte var ovanliga att bära bland SD:s medlemmar och företrädare. Men trots att vi gång på gång ser de rasistiska tendenserna bland partiets nuvarande företrädare håller Åkesson minen och fortsätter prata om ”nolltolerans” mot rasism.

När Sverigedemokraterna blir granskade brister ständigt ansvarsutkrävandet. Det har gått till den nivå att ingen längre höjer på ögonbrynen när en företrädare för partiet önskar livet ur människor. Men tänk då en situation där en företrädare för ett annat riksdagsparti skulle göra samma sak. Hur skulle reaktionerna vara då? Eller, för den delen, en situation där en annan partiledare misstänktes för att vara inblandad i skattefiffel. Hur skulle tongångarna då vara?

Även om vi lägger undan diskussionen om Sverigedemokraternas rasism kvarstår problematiken i att partiet konstant vägrar ta ansvar för sina representanters handlande. SD måste innan valet redogöra vad Blåsippan AB egentligen haft för roll. Men framför allt är det dags att SD erkänner vad den egentliga anledningen är till att det hela tiden dyker upp nya uppgifter om företrädare som visar sig vara rasister.

Liss Jonasson