Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Häckner limmar en vas som gått i kras

Carl-Einar Häckner trollar underfundigt fram ett menageri på scenen men skärvorna blir en skör helhet.

En vas har gått i kras, den var inköpt i Venedig. En mamma och en son lagar med lim, gång på gång. Vasen blir en bild av livet – det där som går sönder och klistras ihop till skrovlig oigenkännlighet. Delfinvasen finns kvar men är inte vad den var. Men minnesbilden av den hela vasen lever kvar.

Det är måndag kväll och Storsjöteatern är fullsatt av förväntansfulla. Carl-Einar Häckner är tillbaka i dammig trollkarlshatt och slitna stuprörsjeans. På det vita t-shirt-bröstet ett kompakt, rött hjärta. Han har stått på samma scen med sin delfinvas förut. På Storsjöyran i fjol testade han en del av materialet till den show som nu är ute på turné.

Nu har delfinen fått sällskap av ett helt menageri. En uppstoppad get är begraven och i slutet gör den hundögde mjukis-Hundini entré. Carl-Einar Häckner bygger upp en egen liten cirkus på scenen där buktalardockan Jörgen också får poppa upp.

I sina bästa stunder påminner Häckner om Staffan Westerberg, med sin förmåga att genom enkla metaforer förmedla värdefulla insikter om det liv vi alla lagar med lim. Som när han noterar förälderns trötta tillrättavisning av en ivrig liten pojke i flygplanet: "Det är ingen idé att du reser dig upp, du kommer inte fortare fram ändå", en mening som får sväva ut i en utopisk möjighet. Eller som i den träffsäkra liknelsen när idealjaget spegelbild krossas av verkligheten – att trollkarlens kort fallit ur ärmen.

Historier ur det som är livet blandas med sånger och det som är grunden: Trolleritricken. Från reptrick till blodiga splattertrick. Allt underfundigt med en cirkusestetik som vårdar det nötta.

Men, den hoplimmade delfinvasen är inte bara en bild av livet utan också en bild av föreställningens dramaturgi. Skärvor ihoplimmade till en helhet. De goda nyheterna är att upplägget möjliggör det absurda i det helt oväntade. Den dåliga nyheten är att det fragmentariska upplägget gör mig lite otålig – det är i bland svårt att föreställa sig hur vasen var tänkt att se ut.