Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Guldis Almtun

Min kära moster har somnat in för gott. Hon föddes i Medelpad 1920 och flyttade med familjen till Jämtland i slutet av 1930-talet.

Annons

Drygt 20 år gammal lämnade hon länet och flyttade till Linköping, där hon sedan tillbringade merparten av sitt långa liv. Guldis arbetade vid dåvarande Tempos underklädesavdelning i Linköping under många år.

Efter sin pensionering var hon bland annat cirkelledare för en läsecirkel och hon var även en flitig korsordslösare.

Under många år hade hon och hennes man Åke ett sommarställe i Borensberg. Efter Åkes bortgång 1979 valde Guldis att behålla stugan så länge hon orkade sköta den. Hon och jag fick tidigt en fin och nära relation och vi har haft mycket roligt tillsammans. I stort sett varje sommar sedan jag tog körkort åkte jag ner till Linköping för att hälsa på. Jag minns särskilt när jag hade lovat henne att slipa och lacka altanen på stugan. Slippapperet höll på att ta slut, då tog Guldis resolut cykeln och susade iväg till järnhandeln inne i samhället för att köpa mer, trots att hon var 76 år fyllda vid tillfället.

Min moster hade många fina egenskaper, hon var en riktig arbetsmyra och oerhört snäll. Hennes hem var alltid rent och fint och hon var väldigt noga med sitt yttre. Hon tyckte om att spela kort och det gjorde vi ofta när vi träffades. Bland det bästa hon visste när hon besökte oss var att få äta fjällfisk och mandelpotatis. Guldis njöt även av att trava ved, för hon gillade ordning och reda. Under sina många resor upp till sitt älskade Jämtland åkte hon tåg och det var alltid lika roligt att möta henne vid tåget.

Vid ett tillfälle när hon var på besök visade det sig att hennes bank hade försökt få tag i henne upprepade gånger. När hon sedan ringde upp dem fick hon det glädjande beskedet att hon hade vunnit 100 000 kronor på sitt vinnarkonto.

Guldis var duktig både att laga mat och baka. Det senare var ett intresse som vi både delade. När jag blev äldre bytte vi ofta recept med varandra. Så länge hon hade sitt sommarställe i Borensberg delade hon gärna med sig av sin plommonskörd som hon utan att tveka släpade med sig på tåget. En särskild plats i väskan hade hon alltid för mina favoritkakor – strassburgare, eller strass som vi kallade dem. De var alltid lika perfekt utformade och fantastiskt goda.

Hon uppskattade även att vi brukade busa med henne och skrattade hjärtligt åt våra tilltag, som när mamma och jag skickade ett tjockt kuvert till henne med mandelpotatis i. Eller när mamma lärde sig att spela gitarr som sextioåring och vi ringde upp Guldis och mamma spelade och jag sjöng.

Att hon fick det ovanliga namnet Guldis kunde inte vara mer passande – hon hade verkligen ett hjärta av guld. De sista åren bodde hon i Sollentuna där hon fick daglig omsorg av sin dotter Charlotte. Nu sitter hon däruppe som drottning i mostrarnas himmel, på ett stort, fluffigt, guldkantat moln.

Själv är jag trygg i förvissningen om att hon vet att jag aldrig kommer att glömma henne.

Cecilia Falk Holmberg