Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gudar

/
  • Franska mästerverket
  • Franska mästerverket

Originaltitel: Des hommes et des dieux

Genre: Drama

Premiär: 14 januari 2011

Med: Lambert Wilson, Michael Lonsdale, Olivier Rabourdin med flera

Regi: Xavier Beauvois

Speltid: 2 tim 3 min

Censur: 15 år

Betyg: + + + + +

Annons

En film om några katolska munkar i ett nordafrikanskt kloster, omgivet av fridsamma bybor, under hot av både islamister och armén - hur kan den kännas så allmängiltig?

Franska "Gudar och människor", som vann juryns stora pris vid fjolårets Cannesfestival, är en film om och i stillhet. De åtta munkarna lever i gemenskap, studier och gudstjänster i ordets vidaste bemärkelse: de tjänar Gud genom att tjäna andra. I urminnes tider har bröderna och deras muslimska grannar levt i fred och samverkan. Byborna kommer till klostret för vänskap och läkarvård, munkarna köper mat i byn och deltar i familjefester och muslimska högtider. Medan klostrets män böjer sina huvuden i bön eller över sina böcker ekar utropen från byns moské in genom de öppna fönstren.

Det är en vardagens lugna respekt mellan människor och gudstro som är ömsesidig - en kristenhet som talar arabiska, ett fransktalande islam - och vacker.

För vacker för att överleva. Våldets män kommer till byn; några utländska arbetare mördas av islamister och armén svarar med ännu hårdare våld. Klosterbröderna erbjuds militärt skydd men tackar nej; kärleken kan aldrig kläs i rustning. De ombeds att lämna området - men det vore att ge byn åt terroristerna.

Jag måste fundera länge på om jag någonsin sett en bättre film om gudstro än "Gudar och människor", och nästan lika länge på om jag sett en bättre film överhuvudtaget. Den talar på allvar om religionens sanna innebörd - att försöka ge ord åt det outsägliga och förstå det obegripliga, och göra det med kärlek - och den vågar dröja i stämningar, bilder och scener på ett sätt som faktiskt ligger närmare en gudstjänst än en filmvisning.

Det vidriga är att denna berättelse om hur freden och respekten fläckas av blod är sann, och utspelades i Algeriet år 1996. Och just dessa månader sprängs kyrkor i Bagdad och Kairo, det kastas sten på muslimska kvinnor i Tomelilla, rabbiner hånas i Malmö, människor spränger sig i Stockholm. Svaret på frågan varför "Gudar och människor" känns så allmängiltig är att vi alla är munkarna, vi är byborna, vi är vapnens män.

Mer läsning

Annons