Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gränslös dokumentärfestival på Storsjöteatern

Verkligheten överträffar för det mesta dikten. I helgen tar Östersunds dokumentärfestival med besökarna på en känslosam expedition i det verkliga livet.

Annons

Äntligen ett evenemang i Vinterstaden där man får vara inomhus och som inte rör någon sport. Ungefär så hoppas Fredrik Alverland att människor ska tänka om Östersunds dokumentärfestival på Storsjöteatern. Han är ordförande i den bakomliggande ideella föreningen OSD.DOC, som startades i februari i år. Nu har de sytt ihop ett omfattande program där alla punkter rör svensk dokumentärfilm. Stockholm har Tempo, men annars är det glest mellan dokumentärfestivalerna i Sverige. Att Östersund nu kan stoltsera med en egen är speciellt, menar Fredrik Alverland. Intresset för det dokumentära är stort just nu.

– Man kan se det som en generell trend i landet och svenskarna är också duktiga på det. Många filmer, som ”Bananas!” och ”Videocracy” har fått internationell uppmärksamhet, säger Fredrik Alverland.

Filmerna handlar om vitt skilda ämnen. ”Facing genocide – Khieu Samphan och Pol Pot” porträtterar den kambodjanska Pol Pot-regimens högsta ledargestalter, ”The leftovers” handlar om ett gäng som ska resa genom Australien och leva på det som andra slängt, medan ”Baffin babes – 80 dagar på skidor i Arktis” följer tjejerna som korsade kanadensiska Baffin island.

- Trots att det bara är svenska filmer handlar det ändå väldigt mycket om omvärlden, konstaterar Fredrik.

Men besökarna kommer inte bara att kunna se några av de mest aktuella och omdiskuterade filmerna just nu, utan också se utställningar och möta många intressanta gäster. Däribland fotograferna Robert Henriksson och Sanna Sjöswärd, äventyrerskan Vera Simonsson och Åke Mokvist, författaren och fotgrafen bakom böckerna ”De ovanliga”. Filmaren Ingela Lekfalk visar sin film ”Hur kunde hon” om Lillemor som inte berättade för sin familj att hon var hiv-positiv.

– Många tror att dokumentärfilmer är tråkiga, när det egentligen är underhållning med dramatik, gråt och skratt. Och allt är på riktigt, med människor från den verkliga verkligheten.  

#Men finns det egentligen någon verklighet?

– Ja, det är en bra fråga. Det finns ju alltid en avsändare, någon som väljer vad vi ska få se. Det går också att töja en del i det dokumentära berättandet. Numera finns det till och med animerade dokumentärfilmer. Var går gränsen? Det är det som gör det så intressant.

Många av filmerna har lokal förankring. Som Anna Sivertssons ”Det är bara annorlunda” som följer frilansmusikerna Robin Cochrane och Katarina Åhlén och ”Min morfar hade en rymdhund”, om Strömsundsfilmaren Leo Brusewitzs egen säregna morfar.