Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Granér skildrar hundliv i serieform

Annons
Serietecknaren Sara Granér går till attack mot dumhet och auktoriteter. "Det är bara lite aids" heter hennes debutalbum. Med hela färgskalan målar hon en värld där grisbjörnar famlar efter fotfäste. Innan Fredrik Reinfeldt blev ledare för "det nya arbetarpartiet" brukade han jämföra den svenska välfärdsstaten med aids. Sara Granér är roligare. I sitt seriealbum låter hon en läkare lugna en ung patient, ett barn, med diagnosen "det är bara lite aids". Just läkare och tandläkare återkommer i rollen som okänslig, ondskefull auktoritet i flera av hennes seriebilder. Föräldrar och dagispersonal är om möjligt ännu vidrigare. -När man väl har kommit in en miljö som det finns något roligt i är det lätt att göra fler bilder därifrån. Jag tänker mig att det är samma figur som går till vårdcentralen och blir utsatt för olycka, eller att det finns ett sjukhus där människor jobbar så här. TT Spektra: Så här elakt? -Sjukhus är en sådan miljö där det blir tydligt. Samma sak med dagis. När syftet är tvärtom, att de vuxna ska vårda och ta hand om, blir de extra taskiga när de är taskiga. De små och utsatta Sara Granér tecknar och målar små grisbjörnar som lever hundliv i en kylig och hård värld. Oftast målar hon singelbilder, små målningar, som står för sig själva, ibland längre serier, emellanåt skruvade vykort, bara för läsaren att klippa ut. Ett kommer från donationsregistret: "Vi kommer och hämtar din kuk på din folkbokföringsadress". Datum och tid återstår att fylla i. Medkänslan finns hos de små och utsatta. Värmen ligger i färgskalan som ofta är densamma som hos Ulf Lundkvist. Sara Granér har hört det förr men tycker själv att hon målar så som hon blev tillsagd på dagis - med alla färger. Det skruvade bildspråket men också ångesten och brutaliteten leder associationerna till Joakim Pirinen. -Jo, det känns nästan förmätet, men hans bilder ger mig verkligen lust och inspiration. Han gör ju också djur, även om de inte ser likadana ut förstås. Men de har också mycket hudproblem. Mycket pormaskar. Gobeläng om killarna Idéerna föds ofta ur irritation över kommentarer eller annat, exempelvis Ronnie Sandahls debutroman "Vi som aldrig sa hora". Sara Granér läste romanen och fick inspiration till en detaljerad satirisk serie, utformad som en gobeläng om de förment snälla killarna som kommer tillbaka till hemorten för att utkräva sin rätt med rent mordiska ambitioner. -Det hade ju inte varit roligt om inte många andra hade retat sig också. Serien blev som en parafras. Först trodde jag att den skulle komma för sent, att den skulle vara passé. Den värld hon skildrar är den där alla naiva glädjeyttringar snabbt blir tillintetgjorda. Som den lyckliga grisbjörnen som visar upp sin unge: "Kolla jag har fått en bäbis" och får svaret "Nej, nej, nej. Det kommer bara att sluta med att den dör!!". -Det är också viktigt att det som sägs är sant, att det stämmer.

Mer läsning

Annons