Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göstas bussar höll liv i bygden

/
  • Kroppsspråket vittnar om tydlig trivsel när Gösta Owén får sätta sig bakom bussratten. Foto: Ingvar Ericsson

Att lyssna på när Gösta Owén berättar om hur det gick till att ha bussåkeri på 60-talet är högklassig nostalgisk underhållning.

Annons

Gösta köpte den fem mil långa busslinjen Bräcke-Sörbygden av åkaren Gunnar Magnusson, Bräcke, och hade därmed häcken full.

På den tiden var ett bussåkeri mycket mera än det är i dag.

Bussen var livsnerven.

Owéns buss hade släpvagn på vilken han bland annat lastade mjölkkrukorna från de 35 mjölkbönderna på sträckan Sörbygden-Bräcke.

Det var inte fråga om att ha hjälplastare, utan Gösta fick vackert hoppa ut, plocka ner krukorna från mjölkbryggorna och lasta dem för färd till mejeriet i Bräcke.

På vägen hem hängde han ofta krukorna på cykelstället fram på bussen.

Detta eftersom släpet och även bussens takbrygga till stor del var fyllda av varor till de fem livsmedelsbutiker som passerades på återvägen till Sörbygden.

Även bönderna längs sträckan försågs med förnödenheter genom Owéns försorg.

– Vi körde både höbuntar och annat skrymmande.

– Jag minns när vi baxade upp en gödselspridare på släpvagnstaket.

Bussen tog 36 personer, en last som fylldes av de elever som gick på realskolan i Bräcke.

För att klara passagerarvolymen skaffades ytterligare en buss, som stationerades i Gråsjön och dit hustrun Siw åkte personbil för att köra folk till Bräcke.

Eftersom Göstas buss blev fullsatt bara med skoleleverna ledde detta till att många passagerare vid många turer fick stå i bussen sista milen till Bräcke.

Vägsträckan Sörbygden-Bräcke via Albacken har varit och är alltjämt ett sorgebarn i bygden.

Oräkneliga är de samtal som LT under vårarnas lopp fått – och fortfarande får – från uppgivet folk bosatta vid vägen som velat att vi beskriver det tidvis skumpiga och spåriga eländet på det att vägmyndigheterna måtte reagera och åtgärda.

Skumpandet har satt sina spår i Gösta Owéns rygg.

– Tack vare att busskörandet under många år gav en så god kroppsträning har ryggen ändå hållit ganska bra.

– Men bussarna har fått slita ont...!

– Det har ju Berners varit glada åt.

Gösta Owén kör fortfarande buss och skakar på huvudet när han inser att några av dem som åker och som han en gång skjutsade till skolan är runt 70 år.

Han kör sträckan Ljungå – Sörbygden – Kälarne och njuter av det.

– Om jag fick leva om mitt liv skulle jag ha gjort det jag gjort.

– Men som bussverksamhet ser ut i dag skulle jag nog noga tänka mig för innan jag startar ett nytt företag.

Mer läsning

Annons