Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gösta Gärdin

En idrottens pionjär och en älskad pappa har lämnat oss i en ålder av 77 år.

Annons

Barnen Annica, Robert och Håkan med sambor och barn är närmast sörjande, tillsammans med bror Tage med familj och syster Ellen.

Gösta Gärdin föddes 1933 som son till Anna och Ernst Gärdin. Han växte upp i Offerdal. Som 15-åring flyttade han tillsammans med mor och syskon till Östersund. När Gösta var i tonåren råkade han ut för en olycka som ledde till att han förlorade synen. Han lärde sig punktskrift, studerade vid Bäckedals folkhögskola och sedan till massör och sjukgymnast i Göteborg. Från 1962 fram till sin pension hade han en egen praktik i Östersund. Många patienter har genom åren vittnat om hans skicklighet. Han tyckte mycket om sitt arbete.

De Blindas förening i Östersund öppnade en ny värld av aktiviteter. Där fanns ett glatt gäng och där väcktes hans intresse för idrotten. En resväska fylld av medaljer vittnar om tävlingar i cykel, friidrott, simning, luftgevärsskytte och längdåkning. Han kämpade i skidspåren tills polisongerna spretade av istappar. Han deltog i två handikapp-OS, men mest medial uppmärksamhet fick han nog när han 1965, som första blinda åkare, genomförde Vasaloppet tillsammans med ledsagaren Åke Jönsson. 1972 mottog Gösta utmärkelsen Årets idrottsprestation från J-H Idrottsförbund och Sportjournalistklubben. Det såg han som en seger för handikappidrotten. Han var en eldsjäl, som initierade mängder av aktiviteter, bland annat skidveckor för synskadade, som lockade människor från hela landet. Han var aktiv i flera styrelser, som arbetade för synskadades sak. Gösta var en mycket social person; en härlig kamrat med humor, många anekdoter och underhållande upptåg.

I äktenskapet med Karin, född Östman, föddes de tre barnen. Paret gick så småningom skilda vägar. Barnen var med på härliga skidresor till Storvallen och sköna solsemestrar tillsammans med blindföreningen. Dottern ärvde sin pappas intresse för litteratur och studier, medan sönerna ärvde idrottsintresset. Han uppmuntrade och gladdes åt deras framgångar och framsteg. Familjen var viktig för Gösta och han njöt av barnbarnens närvaro. Välkomnandet var alltid varmt och innerligt.

Han var mycket allmänbildad, vilket gjorde honom svårslagen i frågesporter. På senare år tillfredsställde detta samt trav en del av tävlingslustan. För några år sedan drabbades Gösta av en lungsjukdom, men hans envishet hjälpte honom fortsatta träna så ofta han kunde på sin motionscykel. Intresset för god mat var stort; hans ugnsstekta oxfilé med gräddsås blev en klassiker. Bara några dagar före sin bortgång njöt han av god mat och gott vin på en av Östersunds restauranger. Han har lämnat oss och vi tänker på hans omtänksamhet, generositet och goda humör. Sorgen är stor, men vi minns honom med ett leende på våra läppar. Han var en fin pappa. Vi saknar honom så.

Barnen