Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Liten bergspredikan för socialister - Del 15

Artikel 15 av 19
Liten bergspredikan för socialister
Visa alla artiklar

Annons

Länstidningens ledarsida publicerar Göran Greiders bok Liten bergspredikan för socialister.

Vänner! Den som talar om språkets och retorikens roll för den politiska mobiliseringen måste också anstränga sig att ständigt lansera nya ord och begrepp. Bland det mest nödvändiga idag är att försöka hitta ett ord som löder samman strävandena efter social jämlikhet och ekologisk hållbarhet – de förutsätter varandra men det saknas ord, uttryck och paroller som självklart binder samman de två dimensionerna. I den rödgröna regeringen känns det som om en mycket primitiv uppdelning gäller: (S) ska ta hand om ekonomi och socialpolitik, medan de gröna frågorna delegeras till Miljöpartiet. För de borgerliga partierna är klimat- och miljöfrågor än mer separerade från den marknadsliberala politik de företräder: klimat och miljö är där i huvudsak något som på sin höjd kompletterar marknadsliberalismen.

På politikens vänstra halva har det under årens lopp dykt upp ett och annat ord eller någon term som försökt föra samman politikens dimensioner: Ekosocialism är ett och tidvis har parollen ”Green Deal” förekommit (keynesiansk stimulanspolitik med ekologiska förtecken). I praktiken har, kanske över hela den europeiska kontinenten, konturerna ändå börjat skymta fram av en sammanhållen rödgrön ideologi. Vänsterpartier och socialdemokratiska partier har trots allt, jämfört med för en generation sedan – och jämfört med borgerliga partier som förändrats oerhört lite i grön riktning – inkorporerat mycket av miljö- och klimatperspektiven, även om det ofta bara är på den retoriska nivån. ”Demokratisk ekosocialism” är otympligt så sökandet måste fortsätta.

Behovet av nya ord och begrepp för förnyelsen av arbetslivet och hela det sociala livet är skriande. I IT-branschen förekommer det tack vare att den ännu präglas av en stark pionjäranda en del utopiskt tänkande kring arbetsplatsdemokrati som ett sätt att vitalisera arbetslivet, sida vid sida med det sedvanliga monopolistiska storbolagstänkandet. Där har på senare år ordet sociokrati använts. Hela manualer har upprättats för hur beslut ska kunna fattas utan att någon i en grupp utesluts. Grundtanken är att det gemensamma sociala är startpunkt och slutstation för arbetsplatsen. Konsensus, att alla till slut ska vara överens, är målet för den sociokratiska processen. I demokratin är Folket utgångspunkten, i sociokratin de sociala relationerna. Den sociokratiska utopin fungerar bäst nere på arbetsplatsnivå och är förmodligen omöjlig på nationell nivå – men kan sedan återvända som modell för internationella relationer där konsensusbeslut är centrala.

Det finns en enorm potential för sociala experiment, som inbegriper kooperativ, löntagarägda företag och överhuvudtaget mindre av den befälsordning i arbetslivet som ärvts från militära hierarkier eller rätt och slätt speglar ägarmakten. Alla sådana initiativ och projekt bidrar till att frigöra själva det ekonomiska livet från det nyliberala språk som så ensidigt styr vår uppfattning av det. I vår tid betraktas företagsledare, finansmän och entreprenörer ofta som ett slags heroer eller trollkarlar: De är nyliberalismens ensamma hjältar som ska rida in i en krisande verksamhet och ställa allt tillrätta. Men i deras skugga döljs det som håller företagen vid liv: De vanliga anställdas individuella och kollektiva arbetsinsatser.

Exempelvis är det inte alls de så kallade entreprenörerna som står för merparten av innovationer och uppfinningar i produktionen – det är istället intraprenörerna som gör det, alltså fast anställda arbetare eller tjänstemän som på sin arbetstid, oftast i ett kollektiv, utvecklar en process, uppfinner ett nytt verktyg eller förfinar ett datorprogram. Belöningen för sådant behöver då för den enskilde inte vara att tjäna en massa pengar på det, utan den djupare tillfredsställelsen över att ha bidragit till att en verksamhet fungerar bättre. I långa loppet är det denna sociala syn på det ekonomiska livet, inte piskor och morötter, som främjar ekonomin.

Ekonomisk demokrati är ett begrepp som knappt hörts i den politiska debatten på årtionden, trots att det borde vara självklart för arbetarrörelsen att ropa ut det från hustaken. Det ifrågasätter inte bara koncentrationen av ekonomisk makt till några få händer, det bär på en social utopi som envist hävdar att den som påverkas av ett ekonomiskt beslut ska också få göra sin röst hörd och vara med och bestämma. Ekonomisk demokrati kan innebära allt ifrån verksamheten på ett löntagarägt företag till hårdare reglering av stora banker eller folklig makt över det växande pensionskapitalet. Själva begreppet har en direkt medvetandegörande effekt, när det uttalas i en marknadsliberal värld där det anses mer eller mindre självklart att demokrati begränsas till rätten att rösta i allmänna val.

Jag minns mina långa samtal med Rudolf Meidner, upphovsmannen till löntagarfonderna. Ekonomisk demokrati var hans självklara utgångspunkt och han hamrade alltid in sitt budskap: Den som har makten över kapitalet är den som bestämmer. Särskilt i en gemensamt ägd offentlig sektor bör de demokratiska experimenten betraktas som ett sätt att vitalisera välfärden inifrån – istället för utifrån genom marknadsidéer som är väsensfrämmande för välfärdens egen logik. En gemensamt ägd offentlig sektor kan alltid gå före och röja väg för nya icke-hierarkiska modeller.

Själv har jag då och då, inspirerad av anarkisten Kropotkin, prövat att lansera begreppet statsanarkism. Staten fördelar fram jämlikhet – och därefter tar den antiauktoritära, självstyrande egenmakten vid på så många områden som möjligt, i arbetslivet, i skolan, på universitetet, i kvarter och byar.

Chefer orsakar i allmänhet mer problem än de gör nytta. Med chefer och mellanchefer kommer prestige, karriär, konkurrens och den oerhört underliga idén att den som befinner sig överst i en organisation vet mer om verksamheten än de som befinner sig under chefen – en idé som sällan ens befrämjar effektiviteten. Idag saknas ett vitalt språk för alla tänkbara initiativ när det gäller både arbetsplatsdemokrati och idéer om relationen mellan stat och samhälle. Statsanarkism är ett nytt ord. Frihet och jämlikhet samsas i det. Jag tror på det. Det kan få många att börja tänka i nya, på en gång frihetliga och jämlika banor.

Annons