Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Godzilla utan monsterkrafter

Biostaden
Premiär: 14 maj 2014
I rollerna: Bryan Cranston, Aaron Taylor-Johnson, Elizabeth Olsen med flera
Regi: Gareth Edwards
Speltid: 2 timmar 3 minuter
Censur: 15 år
Betyg: 2/5.

Annons

Efter Roland Emmerichs flopp med "Godzilla" (1998) har Hollywood samlat sig för ett nytt möte med den ikoniska japanska metaforen för atombombsångest. Gareth Edwards, som tidigare gjort lyckade lågbudget-sci-fi-dramat "Monsters", har fått testa sina vingar i en högre division.

Han jobbar genomgående med en avancerad förspelsmetod, vilket är både djärvt och dumt.

Det börjar lovande i förtexterna, som andas storskalig konspiration, femtiotal och kärnvapentester.

Sedan dyker proffs som Juliette Binoche och Bryan Cranston upp som gifta ingenjörer och kickstartar dramatiken på en kärnkraftsanläggning i Tokyo. En mystisk olycka orsakar härdsmälta och Cranstons rollfigur ägnar sig sedan åt att i motvind undersöka vad som verkligen hände.

Hans öde är av typen som får foliehattar överallt att fortsätta kämpa. Utan att avslöja för mycket får familjen tampas med konsekvenserna av olyckan även i nästa generation.

I övrigt finns en hop outnyttjade biroller, som Ken Watanebes dystopiskt mumlande forskare. Det återknyts vagt till klassiska teman; atomkraft och dess risker och Godzilla som antihjälte men sensmoralen är rätt grumlig. Och ungefär halvvägs in i filmen börjar problemen på allvar, både för den otursdrabbade familjen och för filmen.

Sonen spelas av Aaron Taylor-Johnson, bedårande som John Lennon-lookalike i "Nowhere boy", men varken han eller Elizabeth Olsen (som hans unga fru) är tillräckligt intressanta för att motivera allt manuskrut som läggs på dem. I stället för på den verkliga huvudpersonen.

För det tar sin tid innan Godzilla gör entré. Lång tid. Ambitionen, att alltså teasa publiken, är berömvärd men den experimentlusta med monstret och dess fajter, som Edwards försöker sig på, rimmar illa med resten av den generiska ensamma actionhjälte-handlingen. Man hinner zona ut både en och två gånger innan monsterkraften verkligen tar fart.

Miranda Sigander/TT

miranda.sigander@tt.se