Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Godnatt älskling, vi ses i morgon

Annons

Middagen stod färdig på bordet precis klockan sex, så som den alltid var. Lennart hade starka argument om varför man skulle äta prick klockan sex. Åt man tidigare så hann man bli hungrig innan man skulle gå och lägga sig och åt man senare var man så hungrig att när maten väl stod på borde så åt man alldeles för mycket. Nej, maten skulle ätas klockan sex och så var det bara.

Lennart slog sig ner vid bordet och kastade en snabb blick mot platsen mitt emot som stod ekande tom. En orörd tallrik med tillhörande bestick låg ändå på plats, precis som de alltid var. Ingen skulle äta ur den tallriken och ingen skulle dricka ur det glaset, men Lennart ställde fram dem till varje middag - helt enkelt för att han inte klarade av att inte göra det. Ibland kunde han låtsas att hon bara var och hälsade på sina föräldrar, att hon när som helst skulle slänga upp dörren, kasta allt hon hade i händerna på hallgolvet, sparka av sig skorna i vardagsrummet och komma fram och ge honom en kyss. Han log vid minnet. Med spelad irritation brukade han förmana henne för hennes yvighet, som hon bara skulle vifta bort och ge honom ännu en kyss. Det fanns ingen, som till och med så nära döden som hon var under sitt sista halvår, kunde vara så full av liv. Det lyste om henne, och glädjen smittade av sig på alla i hennes omgivning. Trots att hon varit närmare de sjuttio hade de gråa hårstråna inte lyckats bita sig fast i hennes kopparröda hår, och fårorna i ansiktet var bara ytliga, alla samlade kring munnen likt eviga skrattrynkor. Ingen hade kunnat tro att det var Lennart som skulle överleva henne – allra minst han själv. Hon hade verkat närmast odödlig, immun mot allt tiden försökt slänga i hennes väg. Hon skakade av sig åren som en blöt hund ruskade sin päls, men cancern som till slut tagit sig in i hennes kropp var till och med henne övermäktig.

Med en suck reste sig Lennart från bordet och började duka av. Stegen till köksbänken hade på senare tid verkat som ett maratonlopp – det fanns ingen energi kvar i hans krumma kropp. Hennes livskraft hade smittat av sig på honom och nu när hans energikälla saknades kände han sig uråldrig och trött för jämnan. Han hindrade en impuls att lägga sig på soffan och ta en tupplur - det skulle förskjuta hans så noga inrutade tidsschema som han följde varje dag, vilket skulle leda till att han lade sig senare än vanligt och var för trött när han skulle kliva upp för att se på morgonnyheterna dagen efter. När han tänkte efter var det lite smärtsamt att inse hur tråkig och grå han blivit utan den dagliga dos spontanitet hon ingjutit i honom.

Varje dag efter avdukningen gick Lennart ut på altanen och rökte pipa. För varje dag som gick blev blossen allt djupare, omedvetet hoppades han på att tobaksröken till slut skulle förstöra lungorna, hindra honom från att behöva ta ett enda andetag till i en värld där hon inte längre fanns. Stegen mot altanen gick långsamt – höger fot, vänster fot och sedan höger fot igen. På fjärde steget vek sig knäna en aning och han fick kämpa för att behålla fotfästet. En egendomlig värme spred sig i honom – det inte var lång tid kvar nu. Hjärtat slog fortare än vanligt, Lennart intalade sig att det var inne på sin slutspurt. Kvällen löpte på i sin vanliga form, men Lennart var nu fylld av en lättnad och längtan. Han lade sig till och med en kvart tidigare än vanligt, klädd i sin finkostym med håret noggrant kammat. Han visste vad som väntade honom, och för första gången sedan den där fruktansvärda kvällen för ett år sedan kände han sig lugn och tillfreds. Ena handen vilade öppen vid hans sida, med handflatan uppåt om om den väntade på att fyllas av en annan. Ett leende spred sig över hans ansikte – en känsla som var så ovan att han häpnade när han kände att det drog i mungiporna. Så slöt han ögonen och drog ett djupt andetag, det som skulle komma att bli hans sista.

Det är lätt att hålla sig vid liv – men svårt att leva när meningen med ens liv saknas. Lennarts sista tanke var att han äntligen skulle återfå meningen med sitt liv, för han visste att den väntade på honom i nästa.

Moa Lugner