Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Glasbubbel på helgens vernissage

Annons

I helgen var det vernissage på Drejeriet och Elisabeth Henrikssons utställning. Det som ser så spontant och expressivt ut är förmodligen noga övervägt med tanke på glaset som material och dess nyckfullhet. Hennes gedigna arbete och erfarenhet syns i materialet. Tyngden som uttrycks gör de bubblande glasformerna organiska och köttiga. Hennes skulpturer i mitten av utställningshallen är som stora brudkronor men med glasbubbel. I fönstret står en mera kontrollerad fågelform där det traditionella lyser igenom. Trädgrenar i svart glas som tränger ut från väggen blir som människohänder, griper efter tröst och hjälp. De kan även uppfattas som en trygghet och bär upp de övriga verken. En genomarbetad och vacker utställning där glaset som material kommer till sin rätt.

På Galleri Bolin visar Rolf Karbelius ett produktivt måleri. I det nya måleriet som skildrar passioner från början av en kärleksaffär tills den släcks är intressanta. Enkelheten i hans konst kommer där till sin rätt. Som genom ett trollslag två fjärilar sedan vips en ensam kvar på en stol, ensam slickades sina sår. Men sedan när allt blandas upp med ett beställningsuppdrag från ICA där loggan syns uppe bland molnen drar det iväg, det blir onödigt mycket.

Man kan även följa måleriet som har utvecklats mycket det senaste året. De tidigare verken drar därför ner utställningen.

Stefan Törn visar emaljkonst samt måleri på Galleri S. Det är i hans emaljer som jag tycker att bilderna kommer till sin rätt med starka kulörer och formspråk. Målningarna är ett slags sökande men i den stora målningen då en hund har fått människokropp är måleriet avskalat och stilistiskt vackert. Hans bilder är drömska med bland annat flygplan, hus och är fulla av symboler med slingriga nervtrådar som binder ihop det väsentliga i bilden. Kanske husen står för hans nya liv i Gambia och uppbrottet från Östersund? Att hitta nya infallssvinklar. Det förväntansfulla i att kasta sig ut mot nya äventyr.

– Allt har jag i sådant fall gjort omedvetet säger Stefan - men det är klart att när man står inför nya utmaningar i livet kommer det säkert ut genom min konst också, annars vore det ju konstigt.

Kate Lyddons målningar fick vi en försmak av på Galleri Remis grupputställning i våras. Det naivt målade dukarna eller skisserna signalerar budskap och stärkande ord. Är det till Kate själv? Det vet vi inte. Texten på en skiss ”It's my fucking turn” kan vi nog många känna igen oss i. Direkta budskap som kan tänkas vara egen pepp men även mot orättvisor som man kan råka ut för och ett statement att nu får det faktiskt vara nog. Kanske fungerar målningarna som självläkande och eget coachande men jag tar till mig budskapet och morskar upp mig. Texten tar inte över i hennes starka bilder utan finns där under eller på benet och duschslangen för de som vill veta mera och för de som tittar närmre. Kates konst vinner på om man ge den lite mera tid. Kvinnorna är långt ifrån sminkade eller tillfixade. Håriga och nakna på ett befriande och bitvis groteskt sätt. Jag gillar det och vill se mera av Kates konst i framtiden.

Linda Pettersson