Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Glädje och sorg till jul

”…Alla äro glada på julaftonskväll,” så sjungs det i en av våra vanligaste julvisor. Nja, det kan man väl inte alltid skriva under på? Det finns ju många ensamma, sjuka, gamla, som riktigt gruvar sig för den ”glada” julen. Och många känner stress och har pengabekymmer eller relationsproblem eller bär på svikna förhoppningar.

Annons

Själv minns jag en riktig bottenjul för länge sedan. Inte för att det var synd om mig. Snarare tvärtom.

Det råkade vara min första jul hemifrån och därtill vår första jul som nygifta i vårt eget lilla hem. Visst låter det underbart! Ja, riktigt romantiskt. Men själva julkvällen skulle tillbringas hos svärföräldrarna, vilket, uppriktigt sagt, kändes ganska gruvsamt.

Men det skulle bli värre. Maken kom hem och förkunnade full av entusiasm att nu skulle diakonissorna och han återuppliva ”de ensammas jul” i församlingshemmet på själva julafton. Det skulle bli jättetrevligt, precis som när han var barn och följde med sin mamma och hjälpte till med festen. Sa han.

Nå, julaftonen kom helt efter almanackan och blev ganska arbetsam. Mycket skulle ordnas. De driftiga ”nissorna” höll hög fart i köket och utsåg mig till passopp, vilket var det enda jag dög till på den tiden. Varken lutfisk eller grötkok hade stått på agendan under studieåren.

Efter julbönen började folk droppa in. Mycket folk. För mig helt okända gubbar. Och en och annan tant. Det sjöngs julsånger av alla de slag och man tog för sig av det uppdukade bordet.

Folk verkade trivas. Det var bara dumma, lilla jag som satt där med en klump i halsen och bara längtade hem alldeles förskräckligt. Inte till vårt nyblivna bo. Nej, jag längtade hem till min gamla familj. Barndomens jular stod för mitt inre med förklarad glans som ”ett Eden som försvunnit”, som det står i en psalm.

Men kvällen var ännu inte slut. En sista prövning återstod: besöket hos svärföräldrarna! Så det dröjde innan vi äntligen låste upp dörren till vårt eget. Då var det kört. Hemlängtans tårar strömmade. Men det fanns ju en axel att luta sig mot.

Den där lilla gråten blev en återkommande visa. Under alla de följande glada, lyckliga och arbetsamma jular som följde blandades glädjen med ett stänk av vemod vid tanken på svunna dagar och människor som stått en nära. Och maken kunde påpassligt ta mig i famnen och fråga: ”Ska vi ta den lilla julgråten nu?” 

Får jag önska dig, kära läsare, en god jul (hur du än har det) med en vers ur psalm 116:

I varje hjärta armt och mörkt

Sänd du en stråle blid

En stråle av Guds kärleks ljus

I signad juletid. 

Mer läsning

Annons