Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Gladiator" korsad med katastroffilm

Premiär: 25 april 2014
I rollerna: Kit Harington, Kiefer Sutherland, Carrie-Anne Moss med flera
Regi: Paul WS Anderson
Speltid: 1 timme 44 minuter
Censur: 15 år

Annons

"Nämen, se där fajtas Jon Snow med Jack Bauer". Om du kan din "Game of thrones" respektive "24" kan denna reflektion dyka upp som en mental livlina ut ur den sega sörja som kallas "Pompeii". Året är 79 efter Kristus och i romarriket är det gladiatorspel och folkmord som gäller.

När kelterna slaktas överlever en liten spoling, som nästan omedelbart blir upptagen i slavhandel. Som vuxen får han artistnamnet Kelten (Kit Harington) när han kämpar sig fram som gladiator.

Han forslas till den lilla staden Pompeji på randen till Vesuvius. Där faller han för den vackra köpmansdottern Cassia (Emily Browning), som också är inspanad av av romaren Corvus (Kiefer Sutherland), bara något dygn innan det börjar mullra oroväckande från vulkanen.

Detta låter kanske som en given hit, en "Gladiator" korsat med en redig katastroffilm. Det kan väl inte gå fel? Jodå.

Filmen, i regi av "Resident evil"-fantasten Paul WS Anderson, är nästan magiskt ospännande. Varenda scen verkar ha nagelfarits med en liten nitisk dammsugare som för att garantera att allt eventuellt raffel avlägsnats direkt. Här begravs tidigt alla ambitioner att beröra publiken med rapp dialog, älskvärda karaktärer och annat viktigt. Inte ens i actionscenerna tänder det till. Märkligt, just fräcka stridscener brukar vara Paul WS Andersons trumfkort.

Kvar, förutom funderingar på vem som skulle vinna i en fajt mellan en fantasyhjälte och en hemlig agent, finns Kit Haringtons kropp. I intervjuer har huvudrollsinnehavaren berättat om hur han tränat så mycket för att bli gladiatortajt att han drabbats av förvrängd kroppsuppfattning.

Tveksamt om det var värt det, så här i efterhand. Men hans kropp får onekligen jobba hårt. Den blir nästan dränkt, konstant boxad på samt piskad.

Men inte ens en superkropp kan maskera faktumet att det måste vara roligare att se lava torka än den här filmen.

Miranda Sigander/TT

miranda.sigander@tt.se