Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: Vardagen efter stormen mot polisens uttalande 

Annons

Det är lördag igen, kvällen i veckan då människor rör sig ner mot Östersunds gågata. En promenad till förfesten eller utestället, vidare till efterfesten och sen förbi McDonalds innan det är dags att sova.

Men den här kvällen är annorlunda, fler nattvandrare, fler som skjutsar, fler som tar sällskap hem.

Nej, överfallen handlar inte om alla män, men om alla kvinnor.

Även om jag önskar så syns det inte vem som är galen.

För en man som joggar förbi, det är väl inget att vara rädd för?

Vi var vid Norra Skolan, mitt i Östersund.

LÄS MER: Vi tittar oss redan över axeln, Jerand

Jag och min kompis var på väg hem efter en utekväll, vi passerade den ljusgråa skolan där jag en gång lärde mig läsa.

En kille kommer fram och vill kaxa. Snurriga ögon och dimmig blick, drogögon mitt i ansiktet som Fredrik Reinfeldt skulle ha sagt.

Min vän avstyrde allt och vi fortsatte gå.

När vi är i jämnhöjd med Ica Matmästarn händer det.

”Linnea, fan, vi måste springa! Nu!” säger plötsligt min kompis. Jag vänder mig om och ser kaxar-killen komma springandes mot oss.

Så vi springer också, andan i halsen, ett hjärta som slår hårt under tröjan. Jag letar upp nyckeln till porten och min vän skriker åt mig att skynda.

Vi springer runt hörnet, låser upp porten och hinner dra igen den bakom oss.

Genom den stora glasrutan som dörren har ser vi att han står utanför.

Då. Bang.

Sparkar han genom rutan, det låter som en bomb har smällt.

Han ligger i glassplittret med foten genom rutan.

Några år senare. Jag och en tjejkompis tog sällskap hem, hon var på besök och skulle sova hos mig.

När vi var något kvarter från min lägenhet dök det upp två killar, de bad om en tändare och frågade om vi skulle med på efterfest.

Det skulle vi absolut inte. De följde efter oss, tjatade, allt mer påträngande, arga. Jag hade nycklarna i jackfickan och tänkte: en träff i ansiktet med denna så borde vi få ett försprång. När vi var ett kvarter från min port började vi springa, de stod kvar.

Några år senare. Jag valde den upplysta trottoaren i stället för att gena genom en skogsdunge, trots att det inte ens var särskilt sent.

Jag pratade i mobiltelefon med en killkompis.

En manliga joggare i 40-årsåldern är väl inget ovanligt, någon att vara rädd för.

När han sprang förbi och tafsade så skrek jag högt att han var sjuk i huvudet, han skrattade och fortsatte jogga.

Övergreppen i Östersund har gjort att jag både skäms och är stolt.

I en Facebook-grupp för östersundare pågår en sjuk debatt där allt ont som sker antingen är feministernas eller invandrarnas fel.

Samtidigt startas skjutsgrupper, nattvandrargrupper, tecken på att hela staden sluter upp.

LÄS MER: Ytterligare en incident kopplad till överfallen nu anmält till polisen

När jag skrev denna text tvekade jag. Ämnet kanske är uttjatat, övergreppen kanske är gårdagens nyheter, vill någon ens läsa om detta fortfarande?

Ja, det kommer snart en tid när rubrikerna handlar om andra saker. Redan nu diskuteras mest polisens uttalande.

Men det värsta är inte vad polisen sa, utan att när männen som begår de aktuella övergreppen är hittade och straffade, då kommer allt bli vardag igen.

Och den vardagen innebär vaksamhet i tystnad.

Nej, inte för alla män.

Men för alla kvinnor.

LÄS MER: Kvinnoöverfallen i Östersund: Det var rätt att informera - men det blev fel

Har du något att säga? Vill du skriva en insändare eller debattartikel i ämnet så klicka här och skicka in direkt till oss på LT! Glöm inte att referera till vilket ämne det är du har åsikter om.

Missa inte LT:s nya app för Iphone och Android