Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: Vadå, kulturarbetare?

Det finns gott om förutfattade meningar kring olika yrkesgrupper. Sotare ska vara svarta från topp till tå, tågkonduktörer ha illasittande uniformer, professorer vara lite förvirrade. Vad de flesta förknippar med kulturarbetare är jag osäker på. Kanske är det färgglada kläder, stora yllekoftor, yvigt kroppsspråk, dricka rödvin och deklamera virriga dikter i tid och otid. Jag känner inte igen mig själv i den beskrivningen men nog har jag haft och har fortfarande en del förutfattade meningar om kulturarbetare.

Annons

Innan jag själv blev kulturarbetare såg jag på yrkesgruppen som ett kul och pittoreskt inslag i samhället. En del konstnärer som jag kände tyckte jag var lätt underliga och deras konst imponerade inte på mig. Några krokiga plattjärn som var hopsvetsade till just ingenting, dessutom katastrofalt dåligt svetsade var enligt skaparen själv briljant konst. Hade jag visat upp den konstruktionen och de dåliga svetsarna för verkmästaren när jag var varvsarbetare hade han slagit något hårt i min hjälm. Han hade aldrig sett att jag hade konstnärlig talang.

Numera ser jag på ett annat sätt på konstverk och konstigheter, jag har blivit mer vidsynt. Det gäller ju även att kulturarbetare håller ihop och på olika sätt stöttar varandra. Precis som andra yrkesgrupper gör. Det är väl nästan bara yrkespolitiker som ägnar en stor del av sin arbetstid till att klaga och klanka på andra inom sitt skrå.

Kulturarbetare är ett vitt begrepp som innefattar många konstarter, som författare, dansbandsmusiker, operasångare, konstnärer och träslöjdare. De förutfattade meningarna om hur de olika utövarna är till sättet är lika olika som konstarterna. Hör jag att någon spelar fiol kommer jag att tänka på knätofsar, folkdräkt, tjo, tjim, bröl och träskoklapper i hembygdsgårdar. Operasångare förknippar jag med divalater och att de vill bli bemötta underdånigt av oss som inte förstår vad de sjunger. En del ser på författares liv som något glamoröst och att de bara behöver skriva när inspirationen kommer. Jo, jo säger jag, det kommer räkningar oftare än vad inspirationen kommer.

Åtminstone en gemensam förutfattad mening om kulturarbetare tror jag att det finns och det är att vi tillhör de tärande i samhället. Sanningen är tvärtom har jag hört, kultur är en tillväxtbransch. Jag har även hört att grisuppfödning och fläskindustrin är en tillväxtbransch, jag har dock inte hört om det finns någon naturlig koppling mellan branscherna.

Lätt var det inte att utröna vad kulturarbetare är för några och vad som kännetecknar oss. Men får man syn på någon som är lustigt klädd och som plötsligt får för sig att uttrycka sina känslor i en improviserad dans och samtidigt deklamera en dikt på ett torg är det troligtvis en kulturarbetare.

Anders ”Pidder” Pedersén