Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: Torr fikarast

I nästan trettio år har jag varit min egen arbetsgivare, frilansare och jag trivs med att vara egen. Några saker med att vara anställd saknar jag dock och främst är det fikarasten.

Jag har pratat med några som har jobbat hemma under pandemin och de tycker olika om hur det är att jobba i hemmet, men en sak har de som jag har frågat gemensamt och det är att de saknar fikarasterna med jobbarkompisar. Det är en krydda i livet att ha några att dryfta livets djupa frågor med när man fikar. Bäst fikasnack blir det om fikakompisarna är en brokig samling personligheter.

Jag tycker att en rejäl surkart är en viktig personlighet vid fikabordet. EU, chefer, regeringen och andra beslutsfattare men även tvivelaktiga kändisar brukar få en skopa ovett av genuina gnällspikar. Sedan är diskussionen igång för fullt, några håller med, andra spär på och vissa säger emot. Diskussionerna påverkar inte världsläget ett dugg men känslorna svallar på ett uppfriskande sätt.

Om surkarten är ur gängorna en dag, kanske ve och fasa känner sig lite glad, då kan det åtminstone komma en grinig kommentar om att kaffet smakar sur disktrasa. Vips är diskussionerna igång om bästa sättet att rengöra en kaffebryggare och vattnets inverkan på kaffesmaken. Sådana vetenskapliga överläggningar saknar jag.

En annan viktig personlighet är den öppenhjärtiga oturspåsen. Att lyssna på någon som inte skäms över sina misstag är roligare att lyssna på än de flesta komikerna i Sverige. De bästa historierna som jag minns, är en taveluppsättning med borrhål rakt igenom väggen, så att en tavla hos grannen ramlade ner. Och ett förtroende om att göra tårtor till en grinig svärmors 60-årskalas, med det ödesdigra misstaget som lätt uppstår, när man förvarar socker och salt i likadana plastburkar. Tänk så många härliga historier jag har missat under trettio år som ensamfikare.

Sitter man i ett välbesökt fikarum finns också chansen att göra många goda privata affärer. Där kan affärer göras upp om begagnade barnkläder, bilar, datorer, hemstickade raggsockor, mobiltelefoner och icke önskade presenter. Finns det ingen köpare eller säljare finns det ofta någon som känner någon som känner… Likadant är det med hantverksuppdrag. Det är möjligt att alla världens fikarum tillsammans är viktigare för världsekonomin än börserna.

Min summering blir att fikarasterna med underbara och mindre underbara jobbarkompisar kan räknas som en värdefull löneförmån. Ännu så länge obeskattad löneförmån. Jag hoppas att de har annat att diskutera under fikarasterna på finansdepartementet.

Anders ”Pidder” Pedersén