Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: Svårslängda saker

För många år sedan läste jag ett intressant reportage från en yxfabrik. En äldre man som hade tillverkat yxor i många år hade funderat mycket över vart alla gamla yxor tar vägen. Han var övertygad om att en människa under sin levnad inte hinner slita ut en yxa och att det tillhör ovanligheten att det slängs några yxor. Trots det tillverkade yxfabriken tusentals och åter tusentals yxor år efter år och yxorna såldes lika fort som de tillverkades. När jag läste om mannens funderingar fick det även mig att grubbla över fenomenet.

När mobiltelefonen, kläder, bilen och annat börjar bli lite gamla byts de ofta ut mot nya, trots att de fortfarande fungerar. Så är det inte med yxor. Hur många tittar på sin yxa och säger: ”Nu är jag trött på dig, min gamla yxa. Jag köper en ny.” I mitt fall har det aldrig hänt. Jag har bara köpt en yxa i mitt liv och ändå har jag för tillfället fem stycken, ett tag hade jag många fler. I många moderna hushåll finns det troligtvis inte en enda yxa. Vad ska man med en yxa till om man bor i en lägenhet? Fast det vet jag inte mycket om.

I vilket fall som helst så är det märkligt att det fortfarande går att tillverka massvis med nya yxor. Vart tar alla gamla yxor vägen? Yxfabrikanterna gör nog bäst i att inte ta reda på var de är och på det viset väcka en björn som sover. Kommer alla gamla yxor fram påverkar det nog nytillverkningen negativt.

Det är inte bara yxor det tar emot att slänga fastän man köper nytt. Handmålade tavlor i olja, akvarell eller annat tror jag inte att det slängs överdrivet många av i Sverige. Även om motivet och utförandet är åt det katastrofalt motbjudande hållet så tar det emot att slänga dem. Frugan och jag har aldrig slängt någon tavla och det fastän att vi har några extra vedervärdiga tavlor. Varför är det så?

En förklaring kan vara att förr var handgjorda tavlor något som bara fanns i de rikas hem, de fattiga fick nöja sig med konstfulla fuktfläckar på väggarna. Nu sitter det i våra gener att tavlor, oavsett utförande, är dyrbara och ska sparas. Vart tar då alla gamla fula tavlor vägen? Frugan och jag har en diger samling i en vindsgarderob och så är det nog även hos många andra. Fastän det står många tavlor i garderober istället för att användas så säljs det hela tiden nya målningar, fast kanske inte i den takt som konstnärerna vill.

Det finns en hel del andra saker som vi istället för att slänga sparar när vi köper nytt, som böcker, ytterkrukor, handvävda och handsydda dukar och dricksglas. Det är nog bara så att vissa saker slänger man inte fastän man köper nytt. Så några stora problem på grund av sparniten märker inte tillverkarna. Problemen kommer först när de efterlevande ska röja upp i samlingarna.

Anders ”Pidder” Pedersén