Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: Stenåldern – ett paradis

En fråga som jag ofta ställer mig är om det finns en bortre gräns för hur mycket en människa kan lära sig. Jag tror inte att jag är den ultimata värdemätaren för hur mycket en människa kan lära sig, jag har begränsningar i tänkeriet. Många tycks kunna ta till sig många fler nya kunskaper än vad jag kan. Det jobbiga är att numera nästan krävs det att man hela tiden lär sig nya saker för att få existera i samhället. Jag hade passat bättre i stenåldern.

Annons

Det var lättare att hänga med i samhällsdebatten under stenåldern. Vare sig sanna eller falska nyheter från världens alla hörn kom via internet, radio, tv och tidningar. Allt man engagerade sig i hände i den egna stammen. Det var också mycket närmare till makten om man inte gillade utvecklingen. Allt man behövde göra var att tåga fram till stammens hövding och säga att denne var en ovanligt korkad ledare och att man själv var mycket smartare. Någon längre debatt med hövdingen tror jag inte att det blev, svaret blev nog en knölpåk i skallen på den som inte var nöjd, så var den diskussionen avklarad - en sorts närkontakt med makten.

Idag är det åtskilligt längre till makten om man nu hittar makten vill säga. Det är mycket som jag inte är nöjd med i samhället men vem ska jag prata med? Ett kommunalråd, regionråd, minister, statsministern, EU-kommissionens ordförande, Trump, Putin, Kinas ledare, journalister eller företagsledarna för de stora koncernerna i världen? Det är många som har makten över mig och mitt liv.

Hade jag levt under stenåldern hade jag haft en bättre möjlighet att hänga med i den tekniska utvecklingen. Då handlade det mest om att lära sig vad som var fram och bak på spjutet, göra upp eld och kunna knacka till lite stenredskap. Idag krävs det betydligt fler tekniska kunskaper. Man bör kunna hantera en korkskruv, dator, skruvdragare, ladda ner appar, sätta igång mikron, kunna fickparkera, använda gem, starta tvättmaskinen, veta hur en spik används och oootroligt mycket mera.

Ätandet, maten verkar också ha varit enklare under stenåldern. Då fick man titta runt omkring sig vilka rötter, blad, frukter och annat som fanns att dryga ut mammuten med. 2019 känns det som det lanseras en ny maträtt i timmen, det gör det åtskilligt svårare att bestämma vilken middagsmat man ska ha. Går jag in i en stor livsmedelsaffär är utbudet enormt och förvirrande för mig. Mycket av maten vet jag inte vad det är, om det ska tillagas eller ätas rått. Modernt ätande är komplicerat.

Ett stort minus med nutiden är att mycket av det tekniska kunnandet är en färskvara. Ett exempel: I början av 70-talet lärde jag mig med stora svårigheter räknestickan. Stolt visade jag en av mina småbröder mina kunskaper och han visade mig en miniräknare. Suck!

Anders ”Pidder” Pedersén