Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: Skräp kan vara dolda skatter

Åtskilliga har under coronapandemin passat på att storstäda garderober, förråd och vindsutrymmen. Det kan om inte annat alla våra återvinningscentraler vittna om, sällan eller aldrig har det kastats så mycket skräp och saker som detta år.

Förmodligen har det också kastats en och annan dyrgrip i form av antikviteter eller saker med samlarvärde, men risken är minimal eftersom antikintresset och kunskaperna i Sverige är relativt höga.

Antikrundan och andra fantastiska antikprogram har fått mig och många andra att bli intresserade av gamla saker och hela tiden utökar vi vår kunskapsbank. En hel del av intresset beror sannolikt på drömmarna om att göra ett sagolikt fynd på en loppis eller hemma i gömmorna. Chansen att göra ett makalöst antikvitetsfynd i de egna gömmorna är minimal hos oss som alltid har haft tunna plånböcker. Vi får istället ställa vårt hopp till att även 50 år gamla saker kan vara värda många tusenlappar. Jag som är 64 har hela huset fullt med saker som är minst 50 år. Allt som är 50 år är dock inte värdefullt, har man en 50 år gammal falukorv i frysen blir den svårsåld.

Påfallande ofta kan det vara leksaker som inte är mer än 50 år som har ett högt samlarvärde. Jag har inga gamla leksaker kvar och hade jag haft det hade de varit utslitna och därmed värdelösa. Lekte inte jag sönder mina leksaker tog mina tre yngre bröder över dem och lekte med leksakerna. Ska gamla leksaker betalas med stora pengar ska de i princip vara orörda och i sin originalförpackning. Jag har mer än en gång funderat på hur barndomen var hos dem som fick en ny bil, Barbiedocka eller annat och genast ställde undan den i en garderob. Leksaker är till för att användas.

Gamla orörda serietidningar är också värdefulla. Vi prenumererade på Kalle Anka från sena femtiotalet och framåt. Kanske finns de kvar hos någon av mina syskon men de är värdelösa för vi läste dem om och om igen. Sannolikt kunde samma Kalle innehålla frukostrester från -59, lunch från -63 och middag från -68. I och för sig kanske det skulle intressera en mathistoriker.

Glas i dess olika former behöver inte vara supergamla för att bli värdefulla, det beror på teknik, designer och så vidare. Är det på vaser eller dricksglas ingraverat ”Till minne …” eller något personnamn drar det oftast ner värdet. För många år sedan läste jag om en familj, adlig tror jag, som hade en glasservis där personnamnet Adolf var ingraverat på varje del. Den familjen hade löst problemet med att döpa äldsta sonen till Adolf och han fick glasservisen. När vår son döptes stod det i botten på de flesta av våra glas Duralex men han slapp heta Duralex Pedersén.

Anders ”Pidder” Pedersén