Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: Siktade mot fjälltopparna – inte direkt smart

Jag siktade mot fjälltopparna och hamnade vid trädgränsen. Att vara personlig och lämna ut sig som gästkrönikör i min senaste krönika, min dröm var att åka slalom i Bydalen nyss fyllda sextio år, det var inte direkt smart utan snarare dumdristigt!

”Lena du är inte klok, när åkte du slalom, senast", sa min oroliga storasyster. "Du har väl både munskydd och hjälm”? Jag blev tyst, minns inte, hjälm och munskydd, nja var går gränsen för munskydd i en slalombacke? Det är tur att min storasyster inte alltid är med. Slogs av tanken, hur länge är jag lillasyster?

Det är ett projekt att ge sig i väg till fjällen. Min rädsla att smittas av Corona, var nära att sätta stopp för min resa hem till Jämtland. Jag valde att köra bil, åka i min egen bubbla. Jag hälsade på och var pilgrim hos släkten i Vaplan, mitt föräldrahem. Höll avstånd i backarna! Tog med egen matsäck och fika i bilen, och försökte undvika att bryta benen.

Insåg att meriter som att åka slalom offpist, svarta pister, puckelpist och jaga konfirmander på bräda i Åre utan hjälm, är en gammal merit. Drömmen och längtan var stark. Jag är känd för att vara envis och inte ge mig i första taget. Inte direkt en succé, jag ramlade snabbt av bygeln i liften, pinsamt. Mina muskler klarade inte av rycket, jag föll handlöst och blev liggande i snön. Jag blundade och tänkte vad håller jag på med?

Jag gav inte upp men insåg mina begränsningar, att kondition och styrka är en färskvara. Det resulterade i en lärdom som går att omsätta i det dagliga livet, att börja träna och leva livet. Jag är glad att jag utmanade mig själv. Njöt av fjället, snön, hastigheten och att skidorna bar mig. En rolig dag som finns med mig länge.

Nu är det vårvinter i Jämtlandsfjällen och hemma i Uppsala gör våren sitt antågande. Jag är glad att vi har olika årstider. Tänk vad trist det skulle vara utan växlingarna, vår, sommar, höst och vinter. Krokusar och scilla blommar, i Uppsala kan jag uppleva våren. Snart blommar Kungsängsliljorna. I Jämtland vår, nja, ofta är det pang bom när sommaren kommer utan förvarning.

Att sikta på fjälltopparna och landa vid trädgränsen visade sig vara ett bra förhållningssätt i livet. För första gången är jag som flera andra arbetslös. Det är en tuff arbetsmarknad, delvis på grund av pandemin och det mesta har snabbt förändrats. Företag, affärer och restauranger går i konkurs. Permitteringar och varsel från arbetsplatser. En ny verklighet för flera av oss som står utanför arbetsmarknaden. Andra lever i sin egen bubbla, arbetar hemifrån i sin ensamhet och är uppkopplade på nätet. Flera passar på att skaffa hund och kennelägare har högsäsong.

Det går inte längre att ta något för givet. Nu handlar det om att tänka om, att våga förändringar i livet. Arbetsförmedlingen är inte sig lik med nedstängda lokalkontor. Du kopplas runt till olika nya funktioner, tidsbokning för matchning hos konsulter är ett nytt koncept. Det gäller att hänga med i svängarna och konkurrensen. Att få en klapp på axeln gör mig inte glad, tvärtom. Att hitta sina egna inre styrkor och kvaliteter och inte fastna i att man är sextio år, kvinna och körd på arbetsmarknaden, det är kämpigt och inte enkelt men nödvändigt att sträcka på sig. Ta till en gammal användbar slogan, kvinnor kan.

Anställningsintervjuer är ibland direkt röd lampa. Hur drar jag mig ur detta med hedern i behåll? En del arbetsgivare har en lång önskelista av kvaliteter att leva upp till. Att tillåta sig att satsa på trädgränsen och inte på en toppkarriär. Tänka till hur mycket är jag beredd att investera av energi när jag är 60 år?

Att våga lita på sin magkänsla är ett klokt drag. Jag var tipsad av en god vän, präst, om en bra arbetsgivare och församling i Svenska kyrkan. ”Hej! Behöver ni min erfarenhet och kunskap i sommar”? Helt otippat i början av maj börjar jag en diakontjänst på landsbygden. Min magkänsla är att jag hamnat ovanför trädgränsen i ett drömläge med en kyrkoherde som verkar vara schysst. Jag är glad att jag kommer att bo i min sommarstuga, vilket är en ynnest! Att vara ny på jobbet på landsbygden är en utmaning väl värt ett försök. Jag går med Gud, det känns tryggt!

Lena Gunnarsson

Gästkrönikör