Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: Pilgrimsvandring på mitt vis

Pilgrimsvandra, nja kanske…? Tanken väcktes när jag var på väg i bil till Jämtland. Bilresa först till Selångers pilgrimscenter, handla presenter till min kusin och hans hustru som öppnat Vaplansgården, mitt gamla föräldrahem, för pilgrimsvandrare från hela Europa, med mat och husrum. Gården ligger naturskönt vid vatten i det lilla samhället Vaplan. Ett vackert stopp av flera under vandringen till Trondheim och Nidarosdomen. Den här gången var det min tur att göra ett stopp på gården några dagar.

Det är flera ortsbor runt pilgrimsleden som öppnar sina hem för vandrare med mat och natthärbärge. Vilket troligtvis ger intressanta och roliga möten för bägge parter.

Jag gjorde först en paus i en av mina hemstäder Sundsvall. Bodde på hotell i stenstan, lånade en av hotellets cyklar och cyklade ut i den ljumma kvällen. Det är oerhört vackra byggnader i Sundsvall om man höjer blicken. En bänk vid Vängåvan med en tidning och glass är aldrig fel.

Mitt pilgrimsmål var inte Trondheim utan ”Vaplansgård” där jag är uppväxt. Min pappa och farbror, bröderna Gunnarsson, var enäggstvillingar, svåra att skilja åt. Jag växte upp med två systrar och fem kusiner. Det kändes oerhört roligt att vara en väntad gäst hos min kusin med hustru i nutid. Jag var den enda gästen på grund av corona dessa dagar. Jag valde att bo i det ombyggda postkontoret. Mindes att vi hade postfack 41.

Barndomsminnen dök snabbt upp. Min mamma bakade kanelbullar och min faster kardemummabullar. Jag minns att jag aldrig var ensam som barn, närheten till kusinerna var positivt. Det var trångt, ena delen av huset hyrdes ut till postkontor och ett rum till Waplans mekaniska verkstad. Stundtals var jag avundsjuk på kompisar med eget rum.

När jag växte upp hade vi inget badrum eller dusch. Jag badade bastu med min kompis Lotta varje vecka i byns gamla tvättstuga, där det fanns en kallvattenbassäng. Vi förundrades ofta över de äldre kvinnornas kroppar… Det är extra härligt att nu kunna duscha ”hemma” i Vaplan. Jag njöt!

Kusinerna Gunnarsson, Göran och Lars gillade min idé. Vi började att promenera över ”Vaplanbron” förbi den ombyggda kvarnstugan, promenerade på den gamla skogsvägen mot Fallet. Där hade jag som barn cyklat i hög hastighet utför backarna utan cykelhjälm. Skogen var underbar, solen strilade mellan träden. Tallpollen är ingen höjdare för en pollenallergiker. Målet var gården Fallet. En vacker öppen plats i skogen med en härlig skidbacke. Åter kom minnena. Jag åt gärna snö när jag trillade. Stundtals gick vi i Heliga Birgittas fotspår på hennes väg till Nidarosdomen, en svindlande tanke, att hon precis som jag gått denna väg.

Vi promenerade på en stig till Alsensjön, där tjärnen kallad Lillsjön rinner ut. En favoritplats där jag älskar att bada. Gjorde mitt första dopp där i år. Jag är ingen badkruka utan det var skönt svalkande. Att simma och vila blicken på Oviksfjällen i fjärran är en upplevelse som jag som storstadsmänniska inte vill vara utan.

Att vandra kustvägen är underbart vackert. Båtbryggor och skvalpet mot båtarna. Ortsbor som hejar glatt. Stanna upp och ta en nödvändig paus hos Gunnar Rindå, även kallad Pettson. En charmig gård med hönsgård och katten Viran. Tyvärr var tuppen Ture dödad av en lössläppt hund. En fin tupp som dött alldeles i onödan. Pilgrimsvandrare kan även ta in och bo hos “Gunnar på kusten”.

En av höjdarna under mina dagar i Vaplan, var att paddla kajak på Alsensjön och glida fram i ett sommarvarmt Jämtland. Lars berättade för mig att när pappa och min farbror Kjell inte fick igång båtmotorn, tog farfar Jonas Gunnarsson över och dog av ansträngningen, en pusselbit föll på plats. Min kusin Göran, som också är en god berättare, talade plötslig om året 1963, då min kusin Per föddes och pappa ramlade ner från lagårdstaket. Samma år stals vår Opel Karavan, som tur var det lite bensin i bilen och tjuvarna kom bara till Järpen.

Finalen var att äta middag i ”salen” som inte var uppvärmd under min barndom. Mitt starkaste minne från salen var när bröderna Gunnarsson fyllde 50 år och hade kalas. En av gästerna då var disponent Waplan med hustru. Nu satt jag där tillsammans på en “minikusinträff” och åt en god jämtländsk middag av lokala råvaror. Älgen skjuten i Lars skog. Vilken final! Förstår att pilgrimsgästerna uppskattar detta.

Lena Gunnarsson, gästkrönikör