Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: När allt det här är över

Sommarminnen är något flera av oss bär med oss när hösten nalkas. En del minns ljumma sommarkvällar tillsammans med vänner. Den varma sanden mot sin kropp, cykelturerna…

Ett av mina minnen är när livet ställer sig på sin spets!

Jag fick panik på badstranden och kunde inte andas, ett astmaanfall och bubbelvatten i fel strupe. Svårigheterna att inte få luft gjorde mig livrädd, tårarna kom. Kände att snart ger jag upp, mina lungor orkar inte mer. Aldrig har jag känt mig så rädd. Att inte få luft ger panik och dödsångest Var det så här jag skulle dö? På en badplats iklädd bikini bland okända människor.

Ingen brydde sig om att hjälpa mig, en medelålders kvinna. Var det rädslan för smittan av covid-19? Eller var alla upptagna att grilla och bada? Minuterna kändes som timmar. Jag klarade inte av att skrika på hjälp. Försökte men fick inte ett ord över mina läppar.

Plötsligt kände jag en trygg hand på min axel. En kvinnas röst: Försök att andas och ta det lugnt.

Hostan släppte sakta och jag fick luft. Kvinnan ledde mig till en sten. Jag tittade upp, sittande bredvid två kvinnor med vackra sjalar och en liten flicka. Ena kvinnan sträckte fram ett glas vatten. Plötsligt var allt det här över och jag kunde andas ut. Jag satt i bikini på en sten mitt i en okänd familjs middag. Nakenheten gjorde mig besvärad inför den muslimska familjen.

Kvinnan frågade: Hur känner du dig? Jag kunde knappt svara, hade ingen röst kvar. Det kändes bra och jag fick luft. "Är du hungrig", frågade en av kvinnorna. Svarade ja, fick en tallrik med små kebabrullar, nygrillad kyckling och hummus. Jag tog emot brödet, för mig utgivet. Maten smakade himmelskt.

Vi höll avstånd. Jag bad om ursäkt för min nakenhet.

– Din bikini besvärar inte mig, sa Mohammed vid grillen. Det är lugnt, vi bryr oss om dig.

Jag berättade vem jag är. De berättade att de är palestinier och om sitt älskade Palestina. Jag berättade om Jämtland och min längtan efter att simma. Jag berättade om min svåra astma och rädslan för Corona.

De berättade för mig att de aldrig bjudit en svensk på mat. "Knappast har ni ätit med en okänd kvinna i bikini", sa jag. Då skrattade vi gott tillsammans. En stund där vi inte brydde oss om religion. Det viktigaste för mig och dem är att man är medmänniskor och ser varandras nöd och handlar. Det kan handla om att rädda liv. Vi är alla människor.

När jag satt i bilen på väg hem till kräftskivan med mina grannar, spelade jag högt min favoritlåt, "När allt det här är över", med Anna Stadling, Pecka Hammarstedt och Helen Sjöholm, alla från Sundsvall. Då kom tårarna. Lyssna på låten, så kommer du att förstå. Allt var över för mig den här gången och då drack jag något dyrt tillsammans med mina grannar.

Läste senare i mitt kommentarsfält i Facebook: "Vilken berättelse Lena! Om möten med människor, om panik över livet, om rädslan över sjukdom. Jag är glad att "När allt det här är över” får plats i din berättelse. Glad att det gick bra för dig. Glad att om och om igen få bekräftelse att medmänsklighet är vägen till varandra och framåt. Var rädd om dig nu”, skrev Anna Stadling till mig.

Medan jag läste vad Anna Stadling skrivit, blev jag oerhört lycklig, varm inombords och tårarna kom. Några enkla rader, men så värdefulla för mig. Hon förstod vad det handlade om för mig och hennes familj. "När allt är över, när allt är slut, och vi ska andas ut, ska jag falla in i natten och komma ut som ny. Jag vet att vi är kvar då".

Lena Gunnarsson, gästkrönikör