Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: Min bristfälliga hjärnkapacitet

En kompis till mig, som också bara har ett år kvar till 65-årsdagen, sa till mig när vi talades vid i telefon att han i stort sett var nöjd med den kropp som han har utrustats med. De enda saker han hade lite klagomål på var tändernas dåliga livstidshållbarhet och hjärnans ibland bristande kapacitet. Efter telefonsamtalet började jag fundera på om jag är nöjd med kroppen som mor och far lyckades få ihop till mig.

Åtminstone en sak har jag gemensam med min kompis och det är att min hjärnas kapacitet är av den bristfälliga varianten. Dessutom är den ålderdomlig i sina funktioner. I människans begynnelse fanns inget egentligt behov av matematiska kunskaper, det räckte i stort med en mammut – många mammutar. Det fanns heller inget behov av en sifferminnesfunktion i hjärnan och min hjärna tror att det fortfarande är helt onödigt att kunna lära sig sifferkoder och lösenord utantill.

Det är inte varje gång, men det är ofta när jag ska tanka min bil, som jag inte kommer ihåg sifferkoden till mitt bensinkort. Visserligen plockar min hjärna fram en sifferkod, men det är fel kod. Varför vet jag inte men många gånger är det portkoden till en av mina bröder. Någonstans har jag läst att allt man har hört, läst och sett finns lagrat i hjärnan. Så är det säkert, men precis som i mitt uthus så hittar jag inte allt som finns där. Jag saknar en lättåtkomlig sifferminnesknöl eller liknande i min hjärna.

Mobiltelefon, persondator, bilens färddator, fjärrkontrollen till tv:n och annat som är försett med knappar, tangenter och rattar som ska tryckas på och vridas i en viss ordning för att de ska fungera som jag vill, är ABSOLUT inte min hjärna anpassad för. Sådana tekniska hjälpmedel är ofta istället stjälpmedel för mig. Mitt blodtryck stiger till katastrofala höjder och adrenalinet strömmar till så hela jag skakar när mitt knapptryckande blir fel. Det hade varit bättre om min hjärna istället hade kunnat leverera hur jag ska göra för att trycka rätt.

Till största delen är fortfarande min kropp intakt, bara lite ihopsjunken och tilltryckt. Samtidigt finns det delar på kroppen som har synbara förslitningsskador. Mitt hår på huvudet har visat sig ha mycket kortare livslängd än övriga kroppen. Uppepå huvudet ser jag ut som en väl använd dörrmatta, raggen är bortnött på mitten. I och för sig har inte mängden med hårstrån blivit mindre, växtligheten har bara förflyttat sig. Numera är det rena urskogen i mina öron och järnvägar vilken växtkraft! Minst en piassavakvast varje dag i varje öra. Den kroppsfunktionen är jag inte nöjd med.

Jag befarar att min kropp inte är representativ för moderna människor. Kanske är jag den felande länken mellan apa och människa som vetenskapen har letat efter.

Anders ”Pidder” Pedersén