Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: Människor som går mot strömmen

"Aldrig tidigare har jag ens snuddat vid tanken att besöka ett kloster. För mig har nunnor och kloster varit ett inslag på semesterresor. Deras liv har för mig varit en främmande tillvaro tills jag besökte systrarna på Alsike kloster."

Raderna är hämtade från mitt reportage i Länstidningen i augusti 1992, ”Systrarna vid Alsike kloster”. Kuriosa om papperstidningen Länstidningen, årgång 69, som då kostade sex kronor. På ledarplats i samma tidning skrev ledarskribenten Birger Ekerlid: ”Regeringen bäddar för sjukvårdskris”. Sjukvårdskrisen är lika aktuell idag som den var då.

Jag var då 32 år och frilansreporter. Jag har alltid haft ett människointresse. Att träffa människor som ”går mot strömmen” intresserar mig, människor som valt att följa sin inre kompass, de som går sin egen väg i det strömlinjeformade Sverige. Lagom är stundtals trist för mig.

Jag träffade syster Marianne, från Alsike kloster, när vi medverkade på en ungdomskväll i Pingstkyrkan i Östersund. Syster Marianne berättade om systrarnas engagemang för människor på flykt. Jag berättade om Röda Korset. Alsike kloster var då som nu en fristad för främlingen i nöd. Syster Marianne visade sig vara en kraftfull kvinna med civilkurage.

Jag blev inbjuden till Alsike kloster. Kunskapen om vad klosterliv är, och vad kristen tro är fanns inte hos mig. Jag antog utmaningen. Skulle jag fixa att skriva ett reportage om klosterliv och flyktingar? En av mina funderingar var om det är det möjligt att leva klosterliv, i ett modernt Sverige?

Ett annat reportage var att träffa Jämtlandsfödde prästen Carl-Erik Sahlberg, S:ta Clara kyrka i Stockholm. En jämtländsk präst som går mot strömmen och mött människor i deras utsatthet och svåra livsvillkor i Stockholms city. Carl-Erik Sahlberg, en hängiven människa och präst

Den frågvisa reportern som då inte var troende, blev en hängiven Röda korsare. Jag överraskade efter några år mest mig själv, men även familjen och andra, när jag i senare delen av trettioårsåldern blev bekännande kristen och diakon. ”Att finnas vid den utsatta människan och vara en röst för dem”, det är diakoni och kristen tro i handling.

Idag är jag projektanställd av Uppsala stift vid Alsike kloster fram till slutet av december. Mitt yrkesliv inom Svenska kyrkan har till stor del kretsat kring flyktingar, asylsökande och integration i Skärholmen och Sundsvall. Ett svårt och krävande arbete i den tidsanda vi lever i.

Alsike kloster är en arbetsplats för mig där mina kollegor är; Syster Karin, priorinna efter syster Marianne, 95 år, som är bosatt på ett äldreboende. Syster Rose från Kenya är novis. Elisabet är postulant. Mina kollegor systrarna, har inget kollektivavtal, lön eller arbetstider. Vår Herre är deras arbetsgivare. Jag får ofta frågan, ska du bli nunna? Svaret är ett tydligt nej.

För mig har hösten 2020 varit en rolig utmaning i arbetslivet som stundtals varit svårt och väckt funderingar. Hur har systrarna orkat, att under alla år möta och lyssna till människor på flykt och deras ofta svåra livsberättelser? För mig har det stundtals varit svårt att ta del av utvisningsbeslut. Det kan handla om liv och död att utvisas till hemlandet.

Min reportageresa och arbetet har givit mig nya insikter. Jag har blivit mer ödmjuk till människor och livet. Fått bekräftat, att vara papperslös är inget man väljer. Att våga se och inte vika från de skräckslagna barnens ögon. Att arbeta för att vi ger familjer och ensamkommande skydd och en fristad i Sverige. Det handlar om mänskliga rättigheter och medmänsklighet. Jesus var också flykting och det fanns ingen plats i härbärget!

Lena Gunnarsson, gästkrönikör