Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: Lockande olydnad

Jag följer inte till hundra procent alla lagar, regler och uppmaningar men jag är till största delen en traditionellt lydig medborgare i vårt land. Det finns dock tillfällen när jag har oerhört svårt att respektera och följa reglerna och uppmaningarna. Jag har en böjelse för att bryta förbud av den blygsamma sorten och så har det varit sedan jag var liten.

De första åren i skolan, när jag var ordningsman, klarade jag av att under rasten tygla ett inre tvång att sudda ut allt på svarta tavlan när det i ena hörnet stod ”Låt stå”. Men en gång i mellanstadiet blev frestelsen för stor, jag suddade ut allt utom orden ”Låt stå”.

Magistern uppskattade inte tilltaget och mitt sinne för humor när jag försvarade mig med att jag hade följt budskapet ”Låt stå” för orden ”Låt stå”. Min uppgift som ordningsman var ju att sudda ut allt som inte skulle stå där! Det var inte straffet efteråt som fick mig att därefter inte sudda ut något, det var istället att jag till slut fått utlopp för min inre lockelse att trotsa påbudet.

Skrivna påbud, förbud och skyltar av allehanda slag är en styggelse för mig och andra som har en böjelse för att emellanåt vara lite motsträviga. Jag tror att en del av de inbjudande skyltarna skulle respekteras bättre om de var mer informativa. När jag var liten fanns det gott om skyltar där det stod ”Gå ej på gräsmattan”, men inte någonstans stod det varför eller vad som skulle hända mig om jag gick på gräsmattan. Skulle jag vid överträdelse bli utan lördagsgodis, skulle gräsmattan bita mig eller skulle jag utlösa en regeringskris?

För att ta reda på vad som var orsaken till förbudet kände jag ett behov av att göra vetenskapliga undersökningar, det vill säga gå på gräsmattan. Oftast hände inte ett dugg men ibland skrek vuxna, företrädesvis vaktmästare, åt mig och kallade mig för saker som mor hade lärt mig att jag inte fick säga. Man fick alltså inte gå på gräsmattan för då blev vissa vuxna mer eller mindre farliga och tokiga.

Å andra sidan har även skyltar med informativ text ibland en magisk dragningskraft på mig. Står det ”Nymålat” kan jag ofta inte hejda min drift att kontrollera sanningshalten av skyltens budskap. Med ett upphetsat darrande pekfinger känner jag på färgen. Jag kan meddela att oftast är färgen torr men det händer att det är väldigt nymålat. Den stora nackdelen är att vill målaren ha tag på den skyldige så finns det ett perfekt fingeravtryck.

Jag hoppas att man aldrig slutar med små oförargliga förbud och skyltar, jag vill ha utlopp för min måttliga svenska olydnad.

Anders ”Pidder” Pedersén