Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: Jag vill yla fy för kyla

Med frusen stämma vill jag yla, fy för snö och kyla. Jag inser att dessa mina ord inte kommer att stå i framtida citatböcker eller blir några odödliga bevingade ord, men jag får inte fram något bättre när det känns som att permafrosten har slagit klorna i mig.

Annons

Vekling, tänker nog en del, lite kyla är inget att sjåpa sig över, det är bara att klä sig ordentligt. Den hysteriskt hurtfriska människan som myntade uttrycket; ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”, lever garanterat inte i min verklighet. Bara så den stollen vet det, så har jag superunderställ, flossade långkalsonger, vanliga långkalsonger, rejäla kortkalsonger, fodrade byxor, fiberpälströjor, stickade tröjor, vanliga tröjor, flanellskjortor och mycket mer kläder. Jag tar på mig alltihop enligt den gamla doktrinen, att lager på lager lindrar den värsta kylan. Det stämmer inte på mig, jag fryser i alla fall.

Den enda fördelen med alla klädlagren är att det inte syns hur eländigt mager jag är. Under de härligt underbara varma månaderna ser jag ut som en vandrande pinne i kortbyxor och t-shirt. På vintern, med alla klädlagren på, ser jag ut som en ovanligt kraftig köttbulle, en lätt vibrerande köttbulle för jag skakar av köld. Mycket går också långsammare under vintern när alla klädlagren ska tas på. Att hämta tidningen på sommaren är ett ögonblicksverk. När det är vinter är det ett helt projekt att hämta tidningen.

Mer än en gång har jag hört att det är kul för barnen med en kall och snörik vinter. Så minns inte jag min barndom och jag minns min barndom. Speciellt vinterns lidande har etsat sig fast i mitt minne. Med fasa kommer jag ihåg skolans deprimerande vinteraktiviteter. Plötsligt en eftermiddag kunde min småskolefröken glad meddela att nästa dag skulle vi gå till sjön och åka skridskor. Att hon var glad förstår jag – hon slapp ju åka skridskor! Jag var däremot inte glad, den natten låg jag sömnlös för jag visste ju hur eländigt det skulle bli.

Fastän vi gick till sjön blev jag stelfrusen på vägen dit och inte blev det bättre av den isande pinande vinden över sjön. Men det var bara att ta tag i kraftprovet med att knyta på mig skridskorna. Mina händer och fingrar var stelfrusna, det var som att knyta skridskorna med ett par gafflar. Det går inte! Resultatet blev katastrofalt och det visste jag, så i förväg hade jag smörjt utsidan på skridskorna med ett lager läderfett så jag fick lite glid. Suck! Det kanske bara är jag som minns barndomens vintrar på det här viset.

Jag tycker alltså inte om vinter, speciellt inte de ruskigt kalla och snörika men en fördel finns med dem, det kan jag erkänna. De gångerna uppskattar jag våren ännu mer, men ack så långt det är kvar till dess.

Anders ”Pidder” Pedersén